Bilden är mörk. Det är svårt att se vad som realistiskt kan göras utifrån för en regimförändring med fredlig övergång till demokrati. Men hur är det med Syriens sårbarhet för internationell bojkott av oljeexporten? Det är inte bara i FN:-s säkerhetsråd som en sådan resolution är närmast omöjlig än så länge. Regimen har fler vänner och affärskontakter än Irans Revolutionsgarde.

Två statliga kinesiska oljebolag har tillgångar i syriska oljefält. Det ska mycket till innan regeringen i Peking, alltid skeptisk till påtryckningar mot diktaturer, går med på FN-beslut som skadar dessa bolag.

Även inom EU finns liknande band till Syrien. Främsta importörer av syrisk olja är inte Kina utan Frankrike, Tyskland, Italien och Holland. Bland oljebolag som verkar i Syrien på regimens villkor finns Shell och franska Total. På ett EU-möte i torsdags lär enstaka länders diplomater ha antytt frågan om sanktioner mot syrisk olja. Betecknande nog gjordes det så försiktigt att orden olja och gas inte ens nämndes i klartext.

Den som tror att alla svenska händer är fria från syriskt olje-kladd har dessvärre fel. Så sent som 2009 ledde handelsminister Ewa Björling (M) en svensk exportdelegation till Damaskus. UD visste förstås allt om den syriska regimens karaktär, metoderna som nu används mot oppositionen är ingen överraskning. Ewa Björling åkte i alla fall.

I regeringen ingår partier med värderingar som säger att man ska tycka hjärtligt illa om närgånget umgänge med regimer som den syriska. Men här tegs det, för att inte kritisera den egna regeringen där Bildt bestämmer utrikespolitiken.

Större sak än Björlings affärsresa är att Lundingruppen – känd för sina affärer med regimerna i Sudan och Eritrea, där göteborgaren Dawit Isaak är politisk fånge, har utvecklat ett oljefält i Syrien. Det såldes sedan till ett kinesiskt statsföretag. Först fick Syriens korrupta regim en intäktskälla. Sedan fick den fördelen av förstärkta affärsrelationer med den vetoförsedda stormakten Kina. Det är inga små tjänster som familjen Lundin – som tidigare hade utrikesministern i två av sina styrelser – hann göra åt Assadregimen innan pansarvagnarna rullade in i Deir Al-Zour.

Lundins insats för Syriens diktatur har i Sverige i stort sett bara behandlats som ett smart klipp där en del aktieägare blev rikare. Samarbetet med regimen i Eritrea är det ännu tystare om.

Den största affärstidningen Dagens Industri är ledande i tigandet. För en dryg vecka sedan hade den tre ytterst inställsamma intervjuer med olika medlemmar av ägarfamiljen Lundin, gjorda ute på en oljeplattform. Texterna var insmickrande som i svassande hovjournalistik. Inte ett ord om Syrien eller Eritrea.

När vi ser Syrien fortsätta mot avgrunden kan vi komma ihåg hur Lundins hann ta miljarderna och sticka, medan diktaturen de umgicks med ännu hade full kontroll.