Det var nära och förtroendefullt, med både underrättelsetjänst och förberedelser för samverkan i krig. Men talet om alliansfriheten var mycket högstämt och gick inte ihop med det som gjordes i verkligheten.

Att det hölls hemligt för väljare och riksdag, ja även för delar av regeringen, var inget nytt. Statsminister Tage Erlander hade inlett militärt samarbete med några av Natoländerna men höll utrikesministern Östen Undén utanför.

I dag är Thage G Peterson en ledande oppositionsman i sitt eget parti, mot Socialdemokraternas och alliansregeringens säkerhetspolitik. Han tar där avstånd från en hel sekvens av socialdemokratiska partiledare, inte minst den nuvarande. Håkan Juholt var ju länge en nyckelperson i Socialdemokraternas försvarspolitik.

Det är känt sedan länge att Thage G Peterson inte fått partivänner med sig i sådant antal att han kunnat riva upp sitt eget partis försvars- och säkerhetspolitik. Men för den skull borde han ju inte ta till sådana argument som i Dagens Nyheter i går. Där försöker Thage G Peterson och förre ambassadören Anders Ferm (S) ge intrycket att Sveriges nu pågående Natosamverkan sker utan insyn. Det kan då vara bra att minnas hur det gick till när Thage G Peterson själv var Olof Palmes högra hand.

I dag sker samverkan med Nato öppet och officiellt, enligt riksdagsbeslut som inte hållits dolda utan tvärtom omgivits av offentlig debatt. Det är en avgörande skillnad mot ordningen under Erlander och Palme. Det pågår också i dag en samverkan inom underrättelsetjänst där det konkreta innehållet med all rätt är sekretessbelagt. Men att sådant samarbete finns mellan Sverige och vänskapligt sinnade länder är inget man försöker förneka.

Det går naturligtvis att ha olika uppfattningar om Nato i allmänhet, och om samarbetet som Sverige och Finland har med Nato utan att vara medlemmar. Men den som i likhet med Thage G Peterson vill ha en annan säkerhetspolitik bör låta bli att vända på begreppen och utmåla dagens öppenhet som slutenhet – eller dubbelspelet för några år sedan som en principfast linje.

Med tanke på de uppdrag Peterson och Ferm haft borde man också kunna begära att de inte skulle försöka övertala andra med missvisande sakuppgifter. Irakkriget har inget med Sveriges Natosamarbete att göra. Det var ingen Natooperation, utan föregicks av djup splittring inom Nato, för att sedan följas av ett uppdrag från FN:s säkerhetsråd.

Att Sverige i dag inte som förut har soldater i FN-förband beror ju inte på att Natosamarbete gjort oss passiva. Den mångåriga insatsen i Kosovo är fortsättningen på ett tidigare deltagande i FN-trupper i före detta Jugoslavien. Sverige medverkar i Afghanistan med stöd av en FN-resolution, även om befälet inte utövas av FN.

Thage G Peterson och Anders Ferm angriper också insatsen för att hjälpa upprorsrörelsen i Libyen mot Gadaffiregimen. Hade alternativet känts bättre för dem? Det hade ju varit att Gadaffis trupper krossat oppositionsrörelsen – och använt diktaturens alla metoder.