Minst så lång tid tar det innan statsskulderna i euroområdet tas ner samt ett nytt ekonomiskt ramverk kommer på plats och testas, skriver Hatt på Svenska Dagbladets debattsida.

Det är svårt att invända mot hennes grundtanke: Eurosamarbetet behöver en ordentlig reparation. Innan det är gjort bör Sverige avvakta med inträdet.

Hatts respit på tio år måste däremot ses som taktik i ledarstriden, en blinkning till partiets bakåtsträvande och isolationistiska falang som dominerade på Olof Johanssons tid. Han var centerledare i elva år, Maud Olofsson lämnar efter tio. Där någonstans ligger mandatperioden för den framtida centerledaren. Signalen till partimedlemmarna är därmed att Anna-Karin Hatt, om hon väljs, står för status quo i eurofrågan under hela sin partiledartid.

Och Hatt försöker knyta samman sin opportunistiska hållning med Centerns tidigare euromotstånd: ”När Sverige folkomröstade om euron var Centerpartiets slutsats att riskerna med att gå med var för stora. Vi har fått mycket mer rätt i våra antaganden än vi hade önskat.”

Detta vad-var-det-vi-sa-resonemang är lika lättsålt som det är felaktigt. Rulla tillbaka bandet till 2003 och lyssna på Centerns nej-argument: Maud Olofsson talade inledningsvis mycket om att Sverige ”måste göra hemläxan” innan inträde i euron kan bli aktuellt. Med det menade hon att sårbarheten i svensk ekonomi måste minska genom att kostnaderna för ohälsan sänks, lönebildningen blir mindre inflationsdrivande samt att villkoren för små företag förbättras. Innan det är gjort kan inte penningpolitiken flyttas till Frankfurt. (Nej, jag vet inte hur det hänger ihop, men så sa hon.)

I ett senare skede av kampanjen betonade Olofsson att Europas ekonomier går så pass mycket i otakt att Sverige behöver egen valuta och kontroll över räntan.

När så LO och Socialdemokraterna lanserade idén om buffertfonder och andra ja-partier ställde sig bakom ett höjt överskottsmål fick de kritik för det från Olofsson. I sitt tal i Almedalen anklagade hon sina opponenter för planerad överbeskattning av löntagarna och företagen.

Det var centerargumenten för ett nej och det fanns fler, också från andra politiska läger. Men tvivel kring stabilitetspaktens hållbarhet förekom knappt alls i debatten. En kritik från vänster gick till och med ut på att EMU tvingade på medlemsstaterna för hård ekonomisk regim. Vill någon socialistisk euromotståndare upprepa det argumentet i dag?

Så nej, varken Centern eller något annat nej-parti i 2003 års folkomröstning kan plocka poäng på de statsekonomiska kriserna i euroområdet.