Det är lätt att bli pessimistisk. Både på EU-nivå och i en rad europeiska länder är hanteringen av finanskrisen beklämmande. Sverige och några till är undantag, men undantagen är sorgligt få.

Åtminstone sedan 2008 har det stått klart att bankväsendet i flera länder haft för hög risknivå och tunn kapitalbas. Det borde ha varit prioriterat att tvinga fram nyemissioner och andra ökningar av bankernas riskkapital, och fusion eller ordnad likvidation av hopplösa fall.

Bortsett från irländska och andra katastrofer blev inte mycket gjort. Det som kallades stresstester på EU-nivå var till att börja med ett skämt. Fortfarande är de nya kraven på bankernas stabilitet inte fastställda. Budgetunderskotten har ökat mängden statliga skuldebrev som flyter runt i banksystemen. Fruktan för banksammanbrott har blockerat skuldavskrivningar för länder som uppenbart fått låna mer än de kan betala tillbaka.

Det här är en av de värsta knutarna i finanskrisen. Var det där Angela Merkel och Nicolas Sarkozy hade något nytt att säga, när de i veckan höll toppmöte? Nej, typiskt nog talade de om annat:

• Att alla euroländer efter tyskt mönster skulle ta in en budgetbalansregel i sina grundlagar skulle ta flera år, om det alls går. Den tyska grundlagsändringen från 2009 tillåter stora under- och överskott när konjunkturerna växlar. Men en skuldökning utöver konjunktureffekter får inte användas för statsutgifter annat än med ett årligt belopp som i Sverige skulle motsvara drygt 10 miljarder kronor. Den praktiska effekten är osäker, den akuta finanskrisen påverkas inte alls.

• Omsättningsskatt på kapitaltransaktioner – ofta kallad Tobinskatt – kan snabbt flytta stora delar av finansmarknaderna från euroområdet till Schweiz, London, USA, Asien och kanske till och med Stockholm. Intäkterna är osäkra, stimulansen av undanflyktstänkandet så mycket större. Men det är inte värdepappershandeln utan den alltför stora långivningen som ihop med budgetunderskotten orsakat krisen.

• Två sammanträden om året med euroländernas regeringschefer är ingen övernationell regeringsmakt för budgetpolitiken, vad mötet än kallas. Det är flotta ord som en liten stund till ska dölja knäckfrågan.

På kort sikt kommer de ekonomiskt starkare eurostaterna inte undan att dela kostnader för att man inte i tid försökte hindra överskuldsättningen i Medelhavsländerna. Men en permanent ordning där kreditvärdiga länder lånar pengar för underskottsländers utgifter är en annan sak.

Finland, Tyskland eller Holland kan aldrig godta att deras väljare ska beskattas av politikerna i Italien, Spanien och Grekland. Ska de stabila länderna i norr stå för upplåningen kommer de också att ställa krav på att själva ha den avgörande makten över vem som ska få hur mycket pengar – och vad de får användas till. Då ställs alla maktfrågor och intressekonflikter inom EU på sin spets.

Finanskrisens problem är akuta. Det är inte tid älta pseudofrågor, särskilt inte Tobinskatt.