Jag möter henne på ett av kaféerna i Boursaområdet, där Kairos sekulära intelligentsia sitter långt in på småtimmarna för att sörpla turkiskt kaffe och gräla om världspolitiken.

Safa har varit politiskt aktiv sen gymnasieåldern, liberal men aldrig partipolitiskt organiserad. Hon var flitig deltagare i Egyptens illegala demonstrationer redan innan revolutionen utbröt 2011. Självklart fanns hon med i den första stora protesten 25 januari, och återvände sen till Befrielsetorget, dag efter dag, tills nyheten till sist kom om Mubaraks fall.

Sen gick hon inte hem. Egyptens unga opposition har fått blodad tand på presidenter, och stirrar nu lystet på övergångsjuntans ledare, fältmarskalk Tantawi. (På en mur inte långt från Boursa har någon ritat åtta prydliga rännsnaror i rad över texten: STÖRTA MARSKALKEN.)

Men Safa Soliman är inte hela Egypten. Här finns också Hussein, en sliten men sällskaplig taxichaffis som jag – för att bekräfta alla journalistklichéer – passar på att intervjua i en solstekt bilkö över Moqattamklippan, på väg mot Muslimska brödraskapets nyinvigda högkvarter.

Hussein är först förtjust i revolutionen, säger att den var ”vacker”, blir tillfälligt poetisk. Sedan alltmer misslynt och matematisk: räknar i huvudet och kommer fram till att upproret i själva verket var 40 procent bra och 60 procent dåligt. Nu är ekonomin ett elände, turisterna är borta och polisen vågar inte ingripa mot brottslingar. Framför allt: Mubarak förtjänade det inte! Han ville väl, var omgiven av korrupta rådgivare. Och Tantawi? Enligt Husseins beräkningar är marskalken minst 75 -procent bra, för han var Mubaraks försvarsminister i 20 år. Brödraskapet ger han däremot inte mycket för, och tänder demonstrativt en cigarett mitt i ramadanfastan. Hugga armar och ben av tjuvar, år 2011? Nej, islamisterna ska hållas kort! Ordning och reda under en stark ledare – det är Husseins recept för Egypten.

Safa Soliman gillar inte heller islamister, och är övertygad om att armén och Brödraskapet samarbetar för att kväsa den sekulära opposition hon tillhör. Men det är kanske inte dem hon ska oroa sig för i första hand. Valen närmar sig – november. De kommer inte att avgöras av ideologer och aktivister, utan av Egyptens tysta majoritet, den trötta och utarbetade massa som skräms av kaoset och ser sina magra inkomster dunsta bort i den ekonomiska oron. Folk som Hussein.

Vem vill förresten han se som president? Hussein ler. Bara en man duger: Amr Moussa, Arabförbundets förre generalsekreterare. Känd som nationalist, men också som apparatjik och insider, en anpassling som liksom Tantawi tjänat diktaturen i årtionden.

Augustisolen gassar genom vindrutan, Hussein tutar och tutar, och jag stryker svetten ur pannan. Den arabiska våren har blivit sommar.

Aron Lund är Mellanösternkännare och tidigare medarbetare på ledarredaktionen.