50 år är en hypotes, då det gäller svårartad extremism bland dem som sedan blev män i staten. Då är de flesta döda och andra gamla nog. Det blir inte längre sådant gräl och obehag i universitetshus, på redaktioner, i riksdagsgrupper och andra ställen där de som var på olika sidor måste mötas.

De 50 åren har jag inte gripit ur luften. Det finns ett tankeväckande svenskt exempel. Mer om det strax.

Men först Ingvar Kamprad. En akt från säkerhetspolisen under världskriget säger att han en tid var organiserad, aktiv Lindholmsnazist. Det fanns då en hel flora av högerextrema, antidemokratiska organisationer. I tonläge och organisatoriskt virrvarr påminner de om 70-talskommunismen. Men också om den nuvarande röran av öppet verkande kantpartier och dolda sällskap kring anonyma hemsidor – Sverigedemokrater, Counter-Jihad, nationaldemokrater och allt vad de kallas.

Lindholmsnazisterna var en av de mer ökända grupperna. Kamprad tillhörde sedan – som tidigare klarlagts – ”nysvenska rörelsen”, en fascistisk organisation som levde kvar länge efter kriget. Dess anhängare i universitetsmiljön i Lund figurerade i bakgrunden så sent som vid splittringen i Centern i Skåne kring 1990, då ”Sjöbofalangen” bröt sig ur.

Då var Kamprad inte med. Han höll på med storverk i IKEA. En roll som betrodd företrädare för svenskt näringsliv har han däremot aldrig haft. Han kan själv ha insett att hans år i antidemokratisk extremism diskvalificerade honom. Däremot spelade han med när andra ville göra en glättad, fläckfri entreprenörslegend av honom. Hade han då själv förklarat sitt förflutna, och trovärdigt gjort bättring, hade han sluppit att sanningen nu kryper fram på annat sätt.

Fallet Kamprad är inte unikt. 1996 gav Sverker Oredsson, tidigare kommunstyrelsens ordförande (FP) i Lund, ut den skoningslöst klargörande ”Lunds universitet under andra världskriget”. Där vimlar det av kända namn, och de får inte plats här. Professorskår och studentkår hade ett stort inslag av nazister, Hitlermedlöpare och andra högerextremister. Där fanns också en demokratisk gruppering, med band till flera riksdagspartier och med den liberale filosofiprofessorn Hans Larsson som viktig inspiratör.

Jurister, teologer, historiker och andra var djupt splittrade. Nazisympatisörer stod mot demokrater. Efter kriget rörde sig de som varit på olika sidor i sammanhang där de hela tiden möttes och skavde på varandra, inte bara på universitetet. Högerns, senare Moderaternas, riksdagsgrupp innehöll samtidigt framträdande namn från både studentnazismen och från de demokrater som i Lund tog strid mot nazismen. Om detta talades det i antydningar. Men i stort var det en besvärad tystnad.

Det gick 51 år från 1945 till Sverker Oredssons bok. Det hade nog vållat ytterst förbittrade konflikter om någon skrivit den boken 1966 eller 1976.

Det kanske dröjer till 2020 eller 2040 innan någon forskare ur en yngre generation gör motsvarande genomgång av universitetskommunismen och diktaturstödjandet under 70- och 80-talen.

I dag är ännu en våg av extremism under framväxt i Europa. Men lär nu av historien! Det är bättre att granska sådant här direkt när det uppstår, än att det ska dröja 50 år.