Glädjen hos de libyer som ser den avskydda regimen störta samman är lätt att dela. Men revolutionsromantiken bör vi undvika. Den blodiga uppgörelse som nu utspelas i Libyen blev den logiska följden av Gaddafis sätt att härska. Men om det bara varit möjligt hade det varit bättre inför framtiden med förhandlingar och reformer utspridda över ett antal år.

Samma sak med Syrien. Regimen har gjort allt för att förtjäna att störtas. Men om det varit möjligt med en fredlig överenskommelse om ett gradvis maktskifte så hade ett förmodligen mycket blodigt inbördeskrig undvikits. Det blir inte så. Libyen och Syrien har varit ett par av de hårdaste förtryckarsystemen i världen. Sådana system dömer sig själva till att deras fall, när det till sist kommer, sker genom militärkupp, uppror eller krig.

Revolution är sällan värd romantik, så ofta som den är en väg från ett förtryck till ett annat.

Vi har sett stora delar av Östeuropa, Spanien och Portugal, en rad sydamerikanska länder, Indonesien och Sydkorea demokratiseras helt fredligt, därför att diktaturer vikt sig, säckat ihop eller underminerats inifrån. Det har inte varit nämnvärt med revolutionsromantik, men så har det också gått bra.

Den amerikanska revolutionen 1776-83 slutade i ett konstitutionellt styre som sedan demokratiserades stegvis, med de första stora stegen redan på 1830-talet. Men detta förbir ett ganska sällsynt undantag. Revolutionära, nationella befrielsekrig har ofta följts av diktatur, mindre ofta av demokrati.

De franska och ryska revolutionerna är de som under långa tider har omfattats av den mest glödande revolutionsromantiken.Men de är också förskräckande prov på hur revolutionen ätit sina egna barn och jämnat vägen för nästa förtryckarregim.

Efter den första engelska revolutionen, där kungamakten gick till inbördeskrig mot parlamentet, följde växlande diktaturer. Erfarenheterna ledde till den diskussion där både liberalismens och demokratins frön såddes. Efter den ”Ärorika revolutionen” 1689, då partierna enades om att byta ut och reducera kungamakten, följde parlamentarism, tryckfrihet och den icke-revolutionära vägen till ett fritt samhälle.

Så var det också i Sverige. Revolutionerna 1718-23 och 1809-10 gjorde slut på kungliga diktaturer men var helt fredliga, med riksdagsbeslut om nya grundlagar, som än i dag sätter värdefulla spår i vårt demokratiska system. Revolutionsromantiken i Sverige brukade förakta riksdagen och hylla Gustav III:s statskupper. När den avgörande kampen om demokratin stod 1905-18 valde det stora flertalet av Socialdemokraterna att under Branting följa liberalerna och förkasta revolutionsromantiken.

Alla länder har inte haft det så lyckligt. Men alla kan lära av historien. Den våldsamma revolutionen slutar som regel illa. Låt oss hoppas att Egypten och Tunisien klarar att lämna den revolutionära omvandlingen bakom sig och fortsätta den fredliga, parlamentariska och stegvisa omvandlingens väg.