Så långt är det okej. Även om filmarna presenterar det hela som en stor nyhet är diskussionen och uppgifterna nästan lika gamla som folkmordet. Kritiken går ut på att regeringen i Sarajevo och västmakterna kunde göra mer för att rädda staden men underlät att göra så, eftersom det inte passade in i deras större planer att bryta dödläget i kriget och nå en fredsuppgörelse.

Här finns fortfarande frågor att ställa och vittnesmål att höra, vilket också görs i filmen. Problemet är dock att de försvinner in i följande kålsuparteori: Srebrenica var ett gangsternäste styrt av stadens befälhavare Naser Oric som angrep omgivande serbiska byar och begick massmord i omfattning jämförbara med det i juli 1995. Bosnienserbiska styrkor intog Srebrenica på grund av vapenleveranser till staden och för att regeringsarmén fortsatte attackera de serbiska byarna.

När så Ratko Mladic anföll staden ska han ha gjort det med liten styrka eftersom – håll i er nu – han inte ville använda den lokala serbiska milisen av rädsla för att den skulle hämnas på Srebrenicas försvarare.

En amerikansk underrättelseanalytiker säger i filmen att 1 300 civila serber ”slaktades” av Oric styrkor mellan 1992 och 1995 samt att 2 000 bosniaker visserligen avrättades summariskt av bosnienserbisk militär och polis men att resten ”dödades i en konventionell militär operation”.

Allt detta är förstås nonsens om än skickligt presenterat. Som tur är finns händelseförloppet väl dokumenterat. 2003 åtalades Naser Oric av krigsförbrytartribunalen i Haag (ICTY). Han anklagades för att ha underlåtit att stoppa förbrytelser och straffa sina underordnade. Oric dömdes till två års fängelse 2006 och friades 2008 (inte 1998 som hävdas i filmen) efter överklagande.

Brotten som hans soldater begick finns i ICTY:s åtal. Det handlar om plundring och förstörelse av offentlig och privat egendom – demolering av hus och så vidare – samt misshandel av ett dussin och mord på sju namngivna fångar. Fler än så kan ha mördats av Orics styrkor men om det varit ens i närheten av 1 300 civila, som det hävdas i filmen, hade det funnits något i åtalet som ger en hint om detta. Så är inte fallet.

I generalsekreterarens rapport till FN:s generalförsamling från 1999 (The fall of Srebrenica) presenteras bakgrunden till anfallen mot serbiska byar inifrån Srebrenica. Angreppen mellan 1993 och 1995 gjordes i de allra flesta fall i syfte att få tag på mat, eftersom Mladics styrkor stoppade FN-konvojer till staden.

Själva folkmordet finns beskrivet i många dokument, exempelvis i ICTY:s åtal mot Vujadin Popovic, biträdande befälhavare för den bosnienserbiska Drinakåren och ansvarig för fångar. I åtalet finns tider och platser för det mördande av bosniaker som pågick mellan 12 och 19 juli 1995. Närmare 6 000 män och pojkar greps runt Srebrenica, fördes till särskilda platser och oftast sköts ihjäl, i vissa fall halshöggs.

I uppräkningen finns inte de som försökte nå regeringskontrollerat område men dödades i bakhåll och var antingen civila eller soldater som hade kapitulerat.

Popovic dömdes 2010 till livstids fängelse.

Mördandet i och runt Srebrenica i juli 1995 var inga spontana yttringar av hämnd. Det var ett folkmord direkt ur instruktionsboken, väl planerat och organiserat, och utan motstycke i omfattning [i Europa] sedan andra världskriget.

Den norska dokumentären försöker dribbla bort detta, förminska mördarnas ansvar och sprida en kålsuparteori. Sveriges Television borde veta bättre.