Statens största utgiftspost är subventioner, framför allt av bränsle och livsmedel. Officiellt sker det för att hjälpa fattiga. I praktiken leder subventionerna till ett antal dåliga saker. De ger hög energikonsumtion och motverkar energieffektivisering. De gynnar producenter och distributörer på ett konstgjort sätt och göder korruption. På individnivå är subventionerna ett stöd till de största energislukarna, till de rika.

Subventionssystemet för livsmedel är än mer, ska vi säga, intressant. Staten importerar vetemjöl och säljer det till bagerier till kraftigt reducerat pris. Det mjöl som köps med rabatt ska användas till att baka billigt bröd av en viss sort, som ska utgöra en basvara för de fattiga. Särskilda statliga brödinspektörer kontrollerar detta hos bagerierna.

Hur det blir i praktiken kan ni räkna ut. Inspektörer mutas och det rabatterade mjölet säljs svart till andra bagerier som gör dyrare, icke-subventionerade bakverk.

Och även utan svartabörshandel är subventionerna inte särskilt träffsäkra, eftersom man inte måste vara fattig för att köpa billigt bröd.

Det vore alltså smartare att slopa subventionerna och ge kontanta bidrag till fattiga, och dessutom ha pengar över till att betala för skolgång och bättre vård för fler egyptier. Men brödpriset är en så känslig fråga att ingen politiker riktigt vågar ta i den.

Ett annat reformområde, som flera av dem jag träffat här nämner, är Egyptens gasexport. De statskontrollerade egyptiska bolagen säljer gasen gärna långt under marknadsmässigt pris – till Spanien, till Jordanien, till Israel (vilket ger ytterligare en intressant illustration av de egyptisk-israeliska relationerna). Egypten förlorar miljarder och åter miljarder, importörer tjänar motsvarande summor på vidareförsäljning av den billiga gasen, medan ett antal miljoner åker ner i egyptiska statstjänstemäns fickor.

Jag känner väl igen detta. Samma typ av dunkla gasrelationer fanns framför allt tidigare i Östeuropa.

Det här visar att korruptionsbekämpning inte bara är jakt på ohederliga individer. Mycket av korruptionen försvinner med upprättande av raka marknadsrelationer. Därför är det anmärkningsvärt att egyptiska politiker som snart går till val på budskap om att lämna Mubarakeran lägger så lite kraft på dessa frågor. Exempelvis har inget politiskt parti presenterat ett ekonomiskt program.

Lika märkligt är att ekonomi får så lite plats i den internationella medierapporteringen från Egypten.

Alex Voronov är i Kairo denna vecka. Följ honom på twitter (@alexvoronov) och på ledarbloggen.