Al-Shater tar emot på Brödraskapets kontor i Kairostadsdelen Nasr City. Bredvid honom sitter Gehad från rörelsens PR-avdelning och jämngammal med mig. Han agerar både tolk åt al-Shater och presenterar Brödraskapets policy på egen hand, allt i högt tempo på oklanderlig brittisk engelska. Vid långbordets andra ände, bredvid mig, sitter Sondos Asem. Hon är inte många år över 20 och redaktör för organisationens engelskspråkiga nyhetssajt Ikhanweb.

Redan denna personsammansättning bryter av mot den gängse bilden, framför allt i väst, av Muslimska brödraskapet. Det de säger bryter också mot schablonerna. Brödraskapets Frihets- och rättviseparti avser, trots att de sannolikt är Egyptens starkaste politiska organisation, att kandidera till enbart 49 procent av platserna i landets parlament. Orsak: försäkra opponenterna i Egypten samt omvärlden att Brödraskapet inte strävar efter total dominans av landets politik. Frihets- och rättvisepartiet vill även erbjuda plats på sina listor till så kallade sekulära politiker, som kommit fram efter vårens revolt men som saknar effektiva valorganisationer.

Brödraskapet argumenterar vidare för att föra in fler kvinnor i politiken samt liberalisera familjelagstiftningen – bland annat försvåra tvångsgifte och införa en civil familjerätt vid sidan av dagens religiöst grundade. Och nej, fredsavtalet med Israel ska inte röras, även om där finns mycket att invända mot, är budskapet.

Men det mest egendomliga vid mina samtal med Brödraskapets företrädare är deras stora intresse för abortlagstiftning och homosexuellas rättigheter i Sverige. Hur har ”gay marriage” mottagits i det svenska samhället? Hur har det påverkat familjerelationerna i övrigt? Och det är aldrig jag som tar upp frågan – alltid de.

Brödraskapets syn på homosexualitet har ju framgått väldigt tydligt i våra diskussioner: ett entydigt avståndstagande. Så jag frågar al-Shater om orsaken till nyfikenheten. ”Vi är intresserade av andra länders erfarenheter när de går från ett konservativt till ett mer liberalt förhållningssätt i värdefrågor”, blir hans svar.

Hur ska alla dessa budskap tolkas? Det skeptiska sättet är att betrakta dem som en fasad som skymmer den oförsonliga fundamentalismen. De personer jag träffar är slipade, vana att träffa västerlänningar och vet precis vad jag förväntar mig och vill höra.

Men man kan också se detta som ett uttryck för en djup medvetenhet om omgivningens skepsis mot Brödraskapet och en insikt om behovet av anpassning. Flera MB-företrädare hänvisar till turkiska AKP som en förebild. Även det partiet har islamistiska rötter, men har också liberaliserat Turkiet på ett sätt som dess sekulära företrädare aldrig kom i närheten av.

Jag väljer tills vidare den senare tolkningen. MB-politikernas egna ord är åtminstone inte mindre värda än Mubarakregimens nidbilder av rörelsen. För det är i stor utsträckning de som har format omvärldens syn på rörelsen. Och det är bättre att lyssna på och uppmuntra liberala tendenser inom Muslimska brödraskapet än att slå dövörat till.

Alex Voronov är i Kairo denna vecka. Följ honom på twitter (@alexvoronov) och på ledarbloggen.