Som 19-åring konverterade Nadarkhani till kristendomen. Det lär vara över 20 år sedan någon dömdes till döden i Iran för att ha lämnat islam. Faktum är att det saknas stöd i iransk lag för att avrätta konvertiter. Men situationen för Irans kristna och andra religiösa minoriteter, framför allt anhängare av bahá’í och sufism, har hårdnat sedan 2009 då regimen brutalt slog ner den politiska oppositionen. Och Nadarkhani har blivit en nagel i ögat på regimen, som dammat av en gammal fatwa om dödsstraff för den som lämnar islam för en annan religion.

2006 arresterades Nadarkhani för första gången, med hänvisning till att han konverterat. Kort därefter släpptes han dock, utan att ha åtalats. I oktober 2009 arresterades han igen när han försökte få sin församling registrerad hos myndigheterna. Förmodligen hängde arresteringen också samman med att han just hade protesterat mot den obligatoriska koranundervisningen i skolan. Han ville inte att hans son skulle delta. Nadarkhani har sedan dess suttit fängslad.

Förra året dömdes han till döden för att ha vänt islam ryggen och konverterat till kristendomen. Förra veckan behandlades hans överklagan i en ny rättegång och Nadarkhani fick tre gånger chansen att avsäga sig sin kristna tro. Nadarkhani påpekade att han aldrig hade praktiserat islam, utan bara råkat födas som muslim, och valde därefter att inte avsäga sig sin tro.

Människorättsorganisationer, däribland Amnesty International, har riktat skarp kritik mot Iran för dödsdomarna mot Yousef Nadarkhani. Kyrkor och människorättsorganisationer, till och med Vita huset, har kritiserat den iranska regimen för att förvägra Nadarkhani yttrande- och religionsfrihet.

Dödsdomen kvarstår, men det perverterade rättsväsendet gör nu en nätt liten piruett under trycket från den internationella kritiken, och hävdar helt plötsligt att åtalet inte alls handlar om religionstillhörighet. Nej, pastorn döms till döden för våldtäkt, utpressning och, jodå, sionism.

Så visar diktaturen sitt rätta, fega ansikte. Människor döms till döden för att de vågar tänka självständigt, följa sina övertygelser och öppet trotsa regimen. Samtidigt försöker den slingra sig undan omvärldens fördömanden och fäster helt absurda anklagelser vid Nadarkhani. Så typiskt diktaturer att göra sig till totalt åtlöje i försöken att rädda ansiktet. Men slingrandet tyder på ett obehag inför kritiken från omvärlden, vilket inger visst hopp.

Det betyder något om medier, politiska ledare och religiösa företrädare från olika håll höjer rösten och visar Iran att förtrycket mot religiösa minoriteter inte går världen obemärkt förbi.