Det finns inga behagliga kurer mot den grekiska sjukan
av Susanna Birgersson
Man kan nästan ta på den, otåligheten med det trilskande Grekland. Hur kan premiärminister Giorgos Papandreou vara så dum och feg att han utlyser en folkomröstning till slutet av januari? Förstår han inte hur det kommer att gunga på finansmarknaden fram till dess?
Hur ska alternativen formuleras? Hur ska ett eventuellt nej hanteras? Ska det i så fall tolkas som att regeringen inte kan genomföra några åtstramningar alls? Vilket självklart inte är realistiskt.
Nej, beskedet om folkomröstning var inte vad världens länder och börser ville ha. Men det speglar den grekiska inrikespolitiska situationen. Om Papandreou trodde att han skulle kunna få stöd för en budget i enlighet med EU:s räddningsplan, hade han sannolikt gått vidare. Men hans regeringsunderlag är svagt och vacklande.
Det folkliga missnöjet med EU:s räddningsplan är stort. I en opinionsundersökning från i fredags säger över hälften av de tillfrågade att de är negativa till den eftersom de tror att planen underminerar den nationella självständigheten. Jo, så är det förstås. När Merkel, Sarkozy och IMF lägger ut ramarna för det grekiska budgetarbetet – då har den nationella självständigheten fått stryka på foten avsevärt.
Inte så att grekerna litar på sina egna politiker. Missnöjet med den grekiska staten sjuder, och går mycket längre tillbaka än de senaste årens akuta krispolitik. Korruptionen är utbredd och skattebetalarnas pengar har år efter år runnit mellan makthavarnas fingrar. Mycket har försvunnit på vägen till investeringar i till exempel utbildning, sjukvård och infrastruktur. Det är inte så konstigt om grekerna inte litar på att regeringen ämnar spara på ett klokt sätt.
Även om man kan förstå bakgrunden till Papandreous beslut, är beskedet om folkomröstning bekymmersamt. Att en majoritet av grekerna skulle göra som regeringen vill och rösta för åratal av brutala besparingar är långt ifrån säkert. Och tre månader är en mycket lång tid för en orolig finansmarknad. Hur överenskommelsen ser ut i januari vet vi inte - om den överhuvudtaget ligger kvar.
Samtidigt är det ogörligt att iscensätta de enorma åtstramningar som krävs, utan att vanligt folk någonstans har förståelse för nödvändigheten. Utan medborgarnas acceptans kommer populistiska oppositionspartier gång på gång underminera den regering som försöker reda upp i skuldhärvan.
Det är kanske Papandreous viktigaste uppgift nu, att få grekerna att acceptera den bistra verkligheten. Det finns inga behagliga kurer som kan råda bot på det allvarliga sjukdomstillståndet.
