Ett besvärligt vallöfte
av Susanna Birgersson
Avdelningsbegreppet är på väg bort, säger barn- och utbildningsnämndens ordförande Johan Nilsson (S). Men lovar ändå att avdelningarna på de kommunala förskolorna i Eskilstuna ska bli mindre.
Det lät onekligen lite konstigt i gårdagens tidning på Eskilstunasidorna. Är det inte dumt att lova en viss bestämd sak utifrån ett mått som inte längre anses relevant?
Allt fler förskolor organiserar nämligen verksamheten på annat sätt än med avdelningar om 15-20 barn som håller ihop hela dagen. Somliga aktiviteter utförs i riktigt små grupper, medan till exempel lek utomhus inte kräver så mycket mer än att det finns en eller några pedagoger i närheten som övervakar.
I gårdagens tidning citerades också förskolechef Karin Karlström. Hon pekar på andra faktorer som mer avgörande för kvaliteten än just antalet barn per avdelning. Professionell personal till exempel. Och att det finns tillräckligt många vuxna.
För de allra minsta och för barn med särskilda behov kan det vara en fördel med små enheter. Det påtalade Skolverket i våras. Visst, det låter vettigt. Men det betyder inte att resten av verksamheten ska vägledas av målet om små grupper.
I botten av Johan Nilssons lite dunkla utsaga ligger förstås ett besvärande vallöfte. Målet sattes till 17,5 barn per avdelning. Snittet ligger nu på 18,7 barn, vilket i sammanhanget är en ganska stor skillnad.
”Så långt som möjligt bör man sträva efter att mäta resultat i stället för insats. Elevers kunskaper, arbetslösas jobbchanser och patienters tillfrisknande är exempel på resultatmått.” Det skrev SNS:s tidigare forskningschef på Dagens Nyheters debattplats för några veckor sedan.
På samma sätt är det med förskolan. Bra barnomsorg kännetecknas av att barnen utvecklas efter individuella förutsättningar, får näringsrik mat, att kommunikationen med föräldrarna fungerar, att personalen upplever att de har möjlighet att göra ett bra jobb – sådana saker. Kommunen borde fokusera på att formulera och sätta upp meningsfulla och mätbara mål för barnomsorgen. Storlekarna på så kallade avdelningar hör inte dit.
Min gissning är att Johan Nilsson inte heller fokuserar avdelningarnas storlekar. Det bör i så fall sägas högt: att vallöftet var illa genomtänkt och att det inte längre är vägledande för framtida prioriteringar. Det blir ärligare så.
