Var bor du? Är det bostadsrätt? Vad gav du? Aha, hyresrätt, hur fick du tag på den? Var det helvitt?

Och så får man höra de mest halsbrytande historierna om lägenhetsbyten, köp och bostadskarriärer. Berättelser som sedan sprids vidare som viskningslekar i bekantskapskretsen.

2,7 miljoner för en etta i Årsta? Du måste skämta!

Bakgrunden finns beskriven i många rapporter. Som skriften ”Stockholm – full fart framåt” presenterad förra veckan av länsstyrelsen i Stockholm. Några siffror: En dryg femtedel av Sveriges invånare bor i Stockholms län, som samtidigt står för tre femtedelar av landets befolkningsökning. Fram till 2030 beräknas invånarantalet i länet stiga med 25 procent och vägtrafiken med 80 procent.

Detta får så klart konsekvenser. Bostadsbristen är redan akut. Förhållandet mellan studentbostäder och studenter i Stockholm är 16 procent. Motsvarande siffra i Lund är 25 procent och Uppsala 43 procent. Länsstyrelsen talar för ändrade regler för bostadsbyggande och uthyrning, bättre markanvändning, hårdare konkurrens samt annorlunda beskattning av bostäder.

Vägnätet kan inte byggas ut i takt med befolkningsökningen. Det är praktiskt omöjligt och miljömässigt icke önskvärt. Länsstyrelsen förespråkar utbyggd kollektivtrafik, större andel cyklister, hårdare styrning av biltrafiken i tid och rum samt mer flexibla arbetstider och bättre möjligheter att arbeta hemifrån. Högre trängselavgifter nämns inte uttryckligen – kanske för att frågan är känslig – men finns rimligtvis med som ett viktigt verktyg.

Den snabba befolkningsökningen är även en utmaning för offentlig service som barnomsorg. Stockholmskommunerna håller än så länge personaltätheten på rikssnittet, men på bekostnad av annat – längre kötider och lägre utbildningsnivå bland personalen än ute i landet.

Det är svårt för Stockholm att svälja 30 000 till 40 000 nya invånare årligen. Erfarenheter från andra storstäder visar visserligen att människors toleransnivå för ovan beskrivna olägenheter är hög. En attraktiv arbetsmarknad, stort kultur- och nöjesutbud och bara känslan av att befinna sig där saker händer är värdefullt för många.

Men måste priset för det vara så högt?

Nej, och lösningen är, åter igen, regionförstoring som gör att fler kan arbeta i Stockholm men bo längre ut. Till viss del handlar det om en mental omställning. Bilresan från Södermalm till city kan i rusningstid ta runt 20 minuter. Pendling med tunnelbana från bostaden i Hässelby till arbetsplatsen i Kista tar runt en timme enkel resa dörr till dörr.

Plötsligt känns Strängnäs rätt nära Stockholm. Och det som fick betalas för den där ettan i Årsta ger i dagsläget oändligt mycket mer bostad i kommuner strax norr, väster och söder om Stockholms län.

Men så handlar det om tågen. Förbindelserna måste bli snabbare, punktligare, billigare. Här har det hänt så gott som ingenting under de senaste tio-femton åren.

Stockholms länsstyrelse nämner dock inte regionförstoring med ett ord i sin rapport. Det är trist men också väldigt stockholmskt. Den inställningen behöver ändras.