Debatter i stället för journalistik
av Susanna Birgersson
Regin av diskussioner i morgonsoffor, nyhetsmagasin och debattprogram behöver förnyas. Man måste inte ha råkat hamna framför skrikprogrammet med det fantasifulla namnet Debatt för att känna så.
Ta Kvällsöppet i TV4 häromveckan. David Norlin, ordförande för PIFF, Pappor för individuell föräldraförsäkring, fick debattera mot riksdagsledamoten Emma Henriksson (KD). Hon slog fast att föräldrarna vet vad som är bäst för barnen och att det därför är fel att individualisera försäkringen. Hon överträffades av Aftonbladets relationsexpert Eva Rusz som påstod att det är direkt skadligt för barnen att föräldrarna delar på föräldraledigheten. Norlin resonerade kring att familjers beslut inte fattas i ett vakuum kring köksbordet, utan att förväntningar från omgivning, inte minst chefer, spelar stor roll för det skeva uttaget av föräldradagar. Alltså inte nödvändigtvis ”barnens bästa”. Detta resonemang var ingen av debattörerna förmögen eller intresserad av att bemöta.
Eller söndagens upplaga av nyhetsprogrammet Agenda. Under åtta minuter stod äldreminister Maria Larsson (KD) och Lena Hallengren (S) och okvädade varandra med anledning av skandalerna i äldrevården. Programledaren Anna Hedenmo avbröt med jämna mellanrum för att ställa svepande frågor och fördela ordet någorlunda rättvist. Debatten kom att handla om allt möjligt: vinst, tramset kring den KD-märkta värdegrunden för äldrevården, ett utsträckt meddelarskydd, och framför allt vems fel det är att det överhuvudtaget finns brister i äldrevården. Utan att bringa klarhet i vare sig det ena, andra, tredje eller fjärde.
Så här är det ofta. Två eller fler kombattanter släpps in på en debattarena där de ska slåss. De ska gärna åsiktsmässigt stå så långt ifrån varandra som möjligt. Programledaren gör inte stort mer än hindrar dem från att ta död på varandra. Men det måste inte vara så.
Redaktioner och programansvariga skulle kunna strama upp och avgränsa debatterna. Fördelningen av föräldraledigheten handlar ju om en rad olika frågor. Normer och förväntningar, valfrihet kontra jämställdhet, undantag, anknytningsteorier, barnomsorg, deltidsarbete och pensionsnivåer – för att nämna några. Det säger sig självt att det är meningslöst att försöka avhandla allt detta på en kvart. Varför inte bestämma att kvällens diskussion ska handla om till exempel vad som i dagsläget styr föräldrars val av vem som tar ut föräldraledigheten. Bara det.
Eller när Maria Larsson som ansvarigt statsråd bjuds in till Agenda: om det nu är hon som är mest relevant att ställa mot väggen, låt henne då svara på detaljerade journalistfrågor om vad regeringen gjort och gör för att i möjligaste mån garantera god äldrevård för alla medborgare. Att höra henne bemöta en yvig oppositionspolitiker som framför allt vill plocka egna poäng är egentligen rätt ointressant.
Att det hettar till är inte kvittot på en meningsfull debatt. Det är möjligen ”bra tv”, men framför allt är det slapp journalistik.



































Senaste kommentarerna:
Skrivet 15 nov 2011 10:36 En svensk i Danmark (Ej registrerad)
Man är endast ansvarlig till sin förmågas och begåvnings gräns.
Mot dumhet slåss även gudarna förgäves.
Yttrandefriheten har inte dessa naturliga gränser.
När meningen börjar tryta och ordförrådet börjar kännas fattigt - så tror jag att man omedvetet höjer rösten som en irrationell handling, för att inte övergå till fysisk våld, som obegåvade ofta gör i vanmakt. Att debattera tror jag ställer stora krav till förberedelse, intresse för motparters meningar som input till sina egna framläggningar. På sikt tror jag att den utvecklingen kommer att förbättra debattklimatet och disciplinen.