Även de största poeter kan ha dagar som inte är deras bästa. Ingen mindre än Erik Axel Karlfeldt rimmade till den kränkta upprördhetens lov.

Karlfeldt kunde ju inte ana hur det ibland skulle komma att låta i Ring P1. Han dog 1931, och radio var han inte så förtjust i – all världens missljud svävar över taken. Men tyvärr, dikten ’Om en tillbörlig vrede’ (1901) blir i dagens öron en hyllning till de förbittrades stampande i nätets kommentarspalter.

Rätten att vara oresonligt arg, visa sin upprördhet, och skälla på invanda hatobjekt tycks vara starkt känd. Så starkt att den dränker förmågan att utnyttja en annan rätt vi har - nämligen att tänka efter.

Det är ju inte mot lagen att vara arg, och visa vrede i tal och skrift. Lagen tillåter det allra mesta, och så skall det vara. Yttrandefrihetens lagliga gränser är vida, men långt innan dess stöter man på gränser för takt och ton, sans och balans.

Förväxla inte vrede med rättskänsla. Det skrev en klok man, som betydde mycket för demokratisk samtalskultur i Sverige. Hans Larsson var lärare på folkhögskola och blev professor i filosofi, där han aktade sig för storstilade systembyggen men intresserade sig för psykologi och dialog.

Han påverkade en hel generation i folkrörelser och partier, mest inom liberalism och arbetarrörelse. I Stockholm är han en icke-person, så kan det gå med den som gör något stort i Lund. Men en hel rad av de stora antinazisterna, de som mer än andra inspirerade den demokratiska vakthållningen mot extremismen var på ett eller annat sätt Hans Larssons lärljungar. Torsten Fogelqvist på Dagens Nyheter. Torgny Segerstedt på Handelstidningen. Alf Ahlberg, den liberale och kristne folkbildaren, rektor på arbetarrörelsens Brunnsvik.

Hans Larsson deltog själv i kampen, på äldre dagar skrev han ofta hos Segerstedt i Handelstidningen.

När extremism och kris hade fört Europa mot avgrunden varnade den lågmälde Hans Larsson för förväxlingen av vrede med rättskänsla. Nog behövs å ena sidan ofta ett mått av upprördhet för att opinion ska vakna och reformer bli gjorda. Då kan vrede ge eftertryck åt rättskänslan.

Men en oresonlig vrede, den flammande ilskan som inte lämnar plats för frågor, nyanser och andras argument, den är något annat. Vredespassionen har satt fula spår i världshistorien, liksom dagligen i vardagslivet, skrev Hans Larsson.

Så är det idag med. Vrede över påstådda eller verkliga orättvisor går så ofta ut på att den egna gruppen ska ha, utan hänsyn till andra. Eller som ilskan i grekiska demonstrationer, först lever man av underskott och skattefusk. När krediten är slut låter man vreden svalla över att andra inte vill betala för att det ska fortsätta.

Än farligare är vrede mot dem som är annorlunda, det korta steget före hatet, med rashatet i nästa kliv.

När kris och extremism åter kastar skuggor över Europa är ilskan en farlig kompass att navigera med. I missnöjets och grupphatets politik är det vrede, förakt och syndabockstänkande som föser rättskänslan åt sidan.