Det var inget amatörmässigt attentat av en ensam vettvilling, det hade utan tvekan anknytning till utländska extremistgrupper. Bilen som brann på Tunnelgatan i Stockholm innehöll bomber som inte exploderade men hade vållat stor skada om de gjort detta.

Självmordsbomberna var inte avsedda för Centralstationen eller något varuhus, men däremot för folkvimlet på Drottninggatan. Bilder från övervakningskameror ger belägg för misslyckade försök att detonera sprängladdningarna där, och hade det lyckats hade det troligen blivit tiotals dödsoffer.

Bomberna var inget klåparjobb, utan sofistikerade och mycket farliga, och det tycks ha varit en lycklig tillfällighet att attentaten misslyckades. Den tidigare bilden att attentatet hör ihop med extremistiska grupper i Storbritannien – och knappast i Sverige – motsägs inte. Den har tvärtom styrkts av gripandet i Skottland av en man som troligen var en organisatör eller agent bakom attentatsförsöket. Telefonsamtal visar på kontakter mellan attentatsmannen och såväl Irak som den nu gripne i Skottland.

Flera av dessa uppgifter är nya. De bidrar till en realistisk bedömning av hur internationella extremistgrupper utgör ett begränsat men påtagligt terrorhot även mot ett land som Sverige. Risken för den enskilda människan i Sverige att skadas eller dödas är mikroskopiskt liten. Men när det gäller behovet av polis- och underrättelsearbete för att förhindra och utreda extremistisk, våldsinriktad verksamhet ger de ett underlag som allmänheten bör känna till. Ett sådant underlag får vi också från det som kommer fram i utredningen av de båda blodiga attentaten i Norge i somras.

Det som Svenska Dagbladet rapporterade i går var i viktiga delar okänt tidigare, därför att det var mörklagt av sekretess. Driften att hemlighålla sådant som utreds är ofta alltför stark.

Enligt SvD:s uppgifter är det ett tiotal personer med tystnadsplikt som, med stöd av Tryckfrihetsförordningens meddelarfrihet och skydd för pressens källor, har gjort det möjligt för allmänheten att ta del av de intressanta uppgifterna. Och precis dessa regler som gjort det möjligt för SvD att meddela nyheten hör – bör det också noteras – till de delar av svensk öppenhet och pressfrihet som oftast angrips av mörkläggningens vänner.

Sekretessen i brottsutredningar är dessbättre inte, med starkt begränsade undantag, av det kvalificerade slag som väger tyngre än meddelarfriheten. Mycket väsentlig samhällskunskap och nyheter av betydande allmänintresse kan komma fram till läsare och väljare tack vare detta svenska grundlagsskydd, som försvarar anonymiteten hos pressens källor och lägger ansvaret på – i detta fall – Svenska Dagbladets ansvarige utgivare.