Främsta namn blev Václav Havel, en dramatiker ur oppositionsgruppen Charta 77, belagd med tryckförbud, i fem år inlåst som samvetsfånge.

Rollen hade han aldrig förutsett. Efteråt skrev han att han bara skulle skrattat ifall någon den där hösten påstått att han skulle bli tjeckisk president i 13 år.

Nu är pjäsen slut. I söndags dog han, en osannolik politiker, med platsen i historieböckerna säkrad. Det var många paradoxer runt Václav Havel, det hände sådant som kunde ha spelats på scen i absurd teater, dit flera av hans pjäser brukar räknas.

Bara 40 dagar efter mötet på teatern, 29 december, utsågs Havel till president, enhälligt, av det gamla kommunistiska skenparlamentet. Han fällde inte kommunismen utan tilldelades huvudrollen då den rasade ihop inifrån. När Berlinmuren brutits genom gav maktapparaten bara upp, och lämnade över till Medborgarforum.

Några månader senare hade fria val hållits, en nyvald riksdag lät Václav Havel fortsätta som president. Han kämpade inte för att få makten. Men när han fick den blev han under drygt två år verkligt betydelsefull.

Vad gjorde honom till en så stor politiker? Jo, det moraliska budskapet: vikten att bryta med lögnen, med det kommunistiska dubbelspråket. Hans tro på demokratin som mer än en beslutsordning, på demokratisk samhällsanda, på individens ansvar som medborgare.

I två och ett halvt år hade Václav Havel riktig politisk makt. Demokratiseringen genomfördes, Sovjetsystemet avvecklades. Men 1992 gick Tjeckoslovakien itu, slovakerna utträdde. Efter några månader blev Havel president igen, nu i Tjeckien, men med främst representativa uppgifter och obetydlig makt.

Han blev vald och omvald fast det nästan saknades parlamentariskt stöd för hans värderingar. Tjeckisk politik har blivit delad mellan höger och vänster. Bara svaga och tillfälliga partier har företrätt något som liknat Václav Havels högst personliga blandning av liberalism, aktivistisk internationalism, väst- och Natoinriktning, miljöpartism och kristdemokrati.

Som demokratisk ideolog byggde han inga system och skrev inga stora böcker, han verkade med det talade ordet, ibland med artiklar. Hans budskap var långt mer omfattande än kritiken mot Sovjetsystemet. Det centrala var känslan för rätt och fel, den moraliska hållningens avgörande betydelse. Det gjorde honom också till en skarp kritiker av en övertro på naturvetenskapen, där denna görs till förment överideologi.

Låter man vetenskapen tränga undan tros- och värderingsfrågorna breder moralisk relativism, korttänkt materialism och ödeläggande miljöförstöring ut sig, en inskränkt, ateistisk civilisation. En sådan går mot sammanbrott om inte människor i tid förstår var den vägen kan sluta, menade han. Kommunismen är inte det enda system som i gudlös morallöshet kan förstöra sig självt.

Nu har han lämnat scenen. Men teatern där det började finns kvar. Dramatiska föreningen i Prag ger i kväll Milan Kunderas ”Blundern” från 1969, det mörka året efter den höst då Röda armén hade ockuperat Prag.