Floran av stimulansbidrag till vården blir mer och mer frodig. Bara det här årsskiftet börjar ett drygt dussin överenskommelser att gälla. Regeringen och kommun- och landstingsförbundet SKL fördelar statliga pengar till dem som gör som de säger. Bara för hygien, patientsäkerhet och förebyggande av att patienter infekteras av sjukhussjuka finns flera hundramiljonerspotter.

De landsting som fyller kraven och till exempel överträffar tidigare genomsnittsnivå får dela på potten. De som inte sköter sig blir utan. Är man nitisk med desinfektionssprit på händerna, och med hygienbaserade klädregler, kan det bli mer pengar i sjukvårdsbudgeten.

Det kan vara lätt att börja kritisera det här som klåfingrighet och detaljpetande från statlig nivå. Är SKL och socialdepartementet på väg att bli ett slags koncernledning för sjuk- och äldrevård, som dessutom fikar efter rikspolitiska poäng genom att krångla till arbetet för dem som har lokalt och regionalt ansvar?

Det finns alltid de som föredrar att få större statsbidrag utan villkor, utan öronmärkning och framför allt utan att behöva prestera bättre än förut. Men det finns något som talar åt andra hållet. Kömiljard och andra stimulansbidrag tycks fungera. Ekonomiska styrmedel har en förmåga att ta skruv när andra uppmaningar och regler inte riktigt påverkar beteendet.

Det skulle naturligtvis kunna bli en förskräcklig härva om bidragen blev för många. Men de frågor som hanteras med stimulansbidrag är faktiskt inte så många. I flera fall gäller de grupper som kommit i kläm och har en svag ställning – såsom multisjuka äldre och patienter på psykiatriska kliniker. I andra fall gäller det områden där kvalitet och patientsäkerhet behöver förbättras med nya arbetssätt, utvecklingsarbete och attitydförändringar. Då kan en tävling om extrapengar nog påskynda genomslaget av de bästa arbetsmetoderna och sätta fart på dem som släpat efter.

Ett exempel är att för 2012 kommer kommuner och landsting att i efterhand få dela på 325 miljoner – men bara i de län där man klarat att förbättra resultaten med minst tio procent när det gäller sjukhusinläggningar som kan undvikas och återinläggningar på sjukhus inom en månad efter utskrivning. Drygt 2/3 av de pengarna går till kommunerna. Vad det handlar om är att man ska bli bättre på att ta hand om äldre patienter och förebygga att de i onödan blir dåliga och behöver belasta sjukhusen och fara illa av onödiga transporter.

Det finns väldigt mycket att vinna om man försöker förebygga och lindra genom samarbete mellan äldrevård och primärvård. Svårt sjuka äldre med flera olika sjukdomar och ålderskrämpor har alldeles för ofta skjutsats hit och dit och helt i onödan passerat genom akutmottagningar.

Där det går att förbättra i så viktiga frågor bör man se till resultaten. Det vanligen goda, principen om generella statsbidrag, bör inte få bli det bästas fiende.