Men om det är något övningen i Iowa och nomineringsstriden som helhet har visat så är det detta: Republikanerna har sett bättre dagar. Partiet är splittrat och har glidit för långt i konservativ riktning för sitt eget bästa.

Mitt Romney är i grunden en mittenpolitiker som varit guvernör i det liberala Massachusetts. Det är en styrka i striden om Vita huset men en belastning i kampen om det egna partiets nominering. Därtill är han mormon, vilket väcker misstänksamhet bland evangelikalt kristna republikaner.

För att blidka partibasen bytte Romney för fyra år sedan ståndpunkt om abort, homosexuellas rättigheter och vapenlagar. I årets nomineringsstrid ändrade han sig även om sjukförsäkringen, trots att han 2006 som guvernör införde en obligatorisk sådan i Massachusetts – en delstatsvariant av Obamas försäkringsreform.

Åsiktsbytena har gett Romney ett visst rykte som vindflöjel, men har också varit en förutsättning för honom att vara med i matchen. Det tillsammans med generellt gott renommé, en diger kampanjkassa, vältrimmad kampanjorganisation och brist på taktiska eller andra misstag har gjort att Romney ändå räknats som favorit till nomineringen.

Samtidigt har han inte haft den totala ledningen i opinionsmätningarna under någon längre period sedan augusti och aldrig nått över 25 procents stöd. Bilden under hösten har i -stället varit att partiet har hoppats på vem som helst, bara inte Romney – först Rick Perry, därefter Herman Cain och nu senast Newt Gingrich.

Så även om Romney nu kopplar greppet är han djupt misstrodd i partiet, och de konservativa kandidaterna har tillsammans betydligt större stöd.

Efter New Hampshire kan striden bli mycket blodigare. Rick Santorum, som kom knapp tvåa i Iowa, Newt Gingrich, Rick Perry och Michele Bachmann kan gå ihop, samlas runt en konservativ kandidat, för att knäcka Romney. Om så sker får han det svårt.

En annan möjlighet är att Romney segrar över ett splittrat motstånd – kanske avgör han redan före ”supertisdagen” 6 mars – och får partiets nominering, men att en republikansk utbrytargrupp går fram med en egen presidentkandidat. Vid sådan splittring får Barack Obama en behaglig resa mot omval.

Jag ser dock följande scenario som mest sannolikt: Romney rider vidare på framgångsvågen, sluter på ett relativt tidigt stadium överenskommelser med motståndare som hoppar av, vinner nomineringen och sträcker sedan ut en hand till de konservativa, med vissa löften samt en konservativ vicepresidentkandidat. Opponenterna tar sitt förnuft till fånga och väljer att satsa på Romney som ändå har störst chans att besegra Obama.

Partiets kärlek får dock Romney aldrig. Han kommer i stället att gå till val i ledningen för ett splittrat parti. De nödvändiga positionsförflyttningarna tillbaka mot mitten, för att nå väljarna där, kommer att förstärka intrycket av honom som en opålitlig politiker utan hållfasta övertygelser. Republikanerna får försöka igen om fyra år.