Där: Budgetkris, underskott, instabilt pensionssystem. Ändå dogmatiskt nej till att höja skatter – i ett läge med stort underskott. USA:s samlade offentliga sektor är 35 procent av BNP, men intäkterna bara 25 procent, den lägsta nivån sedn 1965, delvis på grund av skattesystemets många och stora kryphål.

Här: Högre skatter, bättre budgetläge, men riskabelt läge inför framtiden. Ändå ett dogmatiskt motstånd mot skattereformer som underlättar tillväxt och ger bättre förutsättningar för välfärden. Dogmatiskt motstånd mot att socialförsäkringar ska ställa krav och underlätta återgång i arbete.

I energipolitik finns också verklighetsflykt. Koldioxiden är ett hot mot klimatet. Men för USA-högern är det tabu att höja de påfallande låga skatterna på fossilbränslen. Hellre blundar man. De som vill låta mest renläriga förrnekar hela frågan.

För svensk grönvänster är det uppenbart största alternativet till fossilbränslen – kärnkraften – tabu. Hur mycket koldioxidproblemet än förvärrats förblir det dogm att reaktorerna ska stängas av och inga nya byggas. Hellre blundar man för matematiken, att en enda reaktor motsvarar ett enormt antal vindsnurror är det renlärigt att förneka.

När ett stort välfärdsproblem är för få yrkesverksamma och ett ökat antal äldre blommar ändå drömmarna om sex timmars arbetsdag upp igen. Sjöstedt efterträder Ohly och sägs förnya – men i alla fall är det första som händer att han sitter i radion och försöker låta som om mindre arbete blir bättre välfärd.

USA är yngre. Åldersbalansen är inte välfärdshot som i Europa och Japan. Men amerikansk höger – förutom isolationister – vill gärna framstå som häftigare i att stå upp för USA:s styrka som ledare för fria länder. Men deras verklighetsflykt får dem att inte medge vad det krävs av skatter för att betala militär styrka, av ny energipolitik för att minska oljeberoendet och av bra skolor och trygghetssystem för att bygga yttre styrka på inre styrka och social sammanhållning.

Republikanska kandidaters försök att skylla verkningarna av 2008 års finanskris på Obama är patetiska, men låter också ledsamt bekanta. Obamas finansminister och USA:s riksbank har gjort mycket för att begränsa riskerna för en djup depression och möjliggöra successiv avveckling av de enorma obalanser Obama fick överta från lättsinnets år under Bush. Det är då bedrövligt att se republikanska kandidater tävla i att angripa riksbanken eller i att skylla allt på en president som valdes då krisen redan var faktum.

Men en del känns igen: Följderna i Sverige av ett exportras orsakat av kriser i andra länder påstods vara den svenska regeringens fel.

Regering och riksbank svarade på 2008-09 års kris med en aggressivt expansiv ekonomisk politik Ändå var det ett envetet tal om att regeringen stod ”passiv” inför krisen.

Det är lätt att på distans se amerikanska republikaners fel. Men liknande finns här hemma. Inte bara de negativa kampanjerna i USA har besvärande likhet med sämre sidor inom det som påstås föreställa svensk vänster.