Och någon plan för framtiden finns inte. Det beskedet gav landstingets partier i går (förutom SD som var kallade till mötet men deltog inte).

Beslutet är ett svaghetstecken. I den uppkomna situationen var det kanske det enda möjliga. Men frågan uppstod inte i går och den har inte skötts väl. Länge, länge höll sörmlänningarna fast vid Stockholmsspåret, trots att det redan från början stod klart att stockholmarna (läs Stockholmsmoderaterna) inte var intresserade av en regionbildning med några omgivande län.

I elfte timmen, när ansökningstiden höll på att rinna ut, utformades en plan B. Men denna variant var uppenbarligen otillräckligt förankrad i partiorganisationerna och i de olika kommunerna.

Nej, de sörmländska remissvaren spretar inte fullt så starkt som det framställs på sina håll, exempelvis i gårdagens Södermanlands Nyheter. I själva verket finns det två tydliga block, där en majoritet av sex kommuner säger ja till den föreslagna trelänslösningen, medan en minoritet – Nyköping, Trosa och Gnesta – säger nej.

Men ja-sidans besked är inte så kraftfulla som de hade kunnat vara. Exempelvis Eskilstuna skriver att denna konstellation är kommunens tredjehandsalternativ medan Strängnäs meddelar att man ”accepterar” att de tre landstingen bildar en storregion. Andra ja-kommuner säger att de helst vill lägga till Uppsala och/eller Östergötland.

Kommunerna har också bara i ytterst begränsad utsträckning samordnat remissvaren eller ens diskuterat frågan ordentligt tillsammans.

Hela denna process skriker obeslutsamhet och närmast en önskan att begrava alltihop. Vägen framåt har varit varken majoritetens diktat eller god vilja till kompromiss från alla håll, utan något mittemellan med en slutprodukt som ingen egentligen ville ha.

Så nu är man tillbaka på ruta ett. Det är inte alltigenom negativt. Kommunerna i den norra länsdelen är nu fria att söka lösningar tillsammans med kommunerna på andra sidan Mälaren och kanske några till. Eskilstuna, Västerås, Enköping, Strängnäs, möjligen även Örebro och Flen kan etablera ett närmare samarbete kring gemensamma frågor i en sorts tre- eller fyrlänsregion i miniformat. Den modellen kan till och med vara en fördel, där man lämnar sjukvården åt sidan och fokuserar de frågor som hela tiden har varit kommunernas argument för storregionerna – infrastruktur och kollektivtrafik. Man tar innehållet först och organisationsstrukturen sedan, och gör det med färre kockar.