Men här finns en allvarlig diskussion att föra. Andra länders statsfinansiella våndor är på väg att öka Sveriges relativa betydelse för både militärt och annat försvar. Länge har många av de västeuropeiska länderna haft sin militära trygghet till rabattpris.

USA har dragit det tunga lasset, en del av de övriga Natostaterna har hållit nere sina kostnader. Framför allt har de inte varit så angelägna om att dessa kostnader skulle motsvaras av användbara resurser i kritiska lägen.

De begränsade operationerna i Libyen slutade ju utan fiasko. Men när länder i Europa skulle ta en större del av ansvaret dök det snabbt upp betänkliga brister på ammunition och annat. Man hade inte varit stridsduglig i mer långvariga och större operationer mot en aggressiv, starkare motståndare.

Lilla Sverige visade sig ha spaningsflygskapacitet som betydde mycket. Det ännu mindre Norge svarade för en helt oproportionerlig del av bombflyginsatserna.

Storbritannien och Frankrike har nu båda budgetproblem som kommer att få stor betydelse för deras försvarspolitik. Den konservativa och liberala koalitionen i London har stora försvarsbesparingar på gång.

Även USA har stora långsiktiga budgetproblem. Den reviderade försvarspolitik som Barack Obama lagt fram är en omprioritering bort från Europa, till Asien och Stilla Havsområdet. Det är slut på viljan att se mellan fingrarna med att europeiska Natostater åker snålskjuts.

Dramatiken i detta ska inte överdrivas. Trots dåliga tendenser i Ryssland är det nu inget akut militärt hot från det hållet mot oss.

Däremot är det svårt att dra annan slutsats än att alla nordiska länder får räkna med att ta ökat eget ansvar för säkerheten mot militära och andra hot, med konsekvenser både budgetmässigt och i politisk samverkan med varandra - och eftersom vi är så små, med andra.

Men om den ekonomiska krisen leder till sammanbrott i vissa europeiska länder kan det bli helt nya säkerhetshot. Med statsmakt i upplösning kan extremistiska rörelser ta över, utomeuropeiska diktaturer kan få brohuvuden i Europa för allsköns skumrask och agentverksamhet. Nationalistiskt överhettade regionala konflikter kan flamma upp.

Europas förmåga att sätta stopp innan det går för långt påverkas också av att oförmågan att hantera ekonomin. Det skadar bilden av Europa som demokratiskt och modernt föredöme.

EU-områdets ”mjuka makt” håller på att ödeläggas. Det kan globalt öka diktaturernas kaxighet, med åtföljande krig och andra konflikter.

Det här talar naturligtvis i första hand för att det är oerhört viktigt att reda ut den ekonomiska krisen i ordnade former, och att inte i kortsynt snålhet låta saker som kan räddas gå över styr.

De mer välordnade nordiska länderna kan få ökad betydelse som förebilder. Men vi behöver också ha resurser och beredskap för en omvärld som om tio år kan vara farligare än i dag.