Men statsministern missade något viktigt. Det som gör oppositionen så svag är att den i sin oförmåga i viktiga sakfrågor blir mer likljudande och mer enig än den borde vara – alla fyra vevar negativa påståenden om att regeringen påstås vara socialt okänslig, orättvis eller okunnig.

Kombinationerna växlar visserligen, V och SD om Europa, S och V om ungdomslöner, MP och V om att stänga av kraftverk, S och SD om ersättningsnivåer i socialförsäkringar och så vidare. Men det kommer inte fram någon politik där det ett oppositionsparti verkligen vill göra hänger ihop – och går ihop ekonomiskt.

Felet hos regeringen är ju inte att den skulle vara en effektiv, energisk apparat för att öka klyftor och skapa orättvisor. Alla fyra oppositionspartierna har förvillat sig själva med sin egen svartsyn, agitationsmyter och överdrifter.

Den verkliga svagheten hos regeringen Reinfeldt är i stället att den tappat styrfart. Flera statsråd har visserligen mycket att göra med att fullfölja det som sattes igång 2006 eller tidigare. Men när det gäller nya grepp har kolsyran pyst ur. På en del sakområden är det inte ont om idéer, däremot ont om sådana alla fyra allianspartierna känner för. På andra områden hålls man tillbaka av att större initiativ kan möta en nejallians från oppositionens alla fyra hörn.

Partiledardebatten visade att det i åskilliga partier finns skäl att fundera på hur det går till att hitta öppningar och konstruktiva uppslag, trots det parlamentariska läget.

Mest slående var kontrasten mellan situationen i vår omvärld, där Sveriges ekonomiska utsikter i hög grad avgörs, och bristen på riktigt tankeutbyte om hur vi nu ska bete oss för att segla förhållandevis oskadda genom de internationella stormarna.

Sverige behöver både stärka näringslivets konkurrensförmåga, förbättra sociala förhållanden och miljö och medverka till att det europeiska samarbetet klarar krisen utan sammanbrott. Det kräver klartänkthet och prioriteringar. Detta blir inte lättare om varje besvärligt beslut utmålas som en stor orättvisa, och återskapad ordning i EU-samarbetet utmålas som ett försök att smygvägen byta valuta.

Om ett oppositionsparti – i realiteten MP eller S – skulle bli mer konstruktivt skulle det snabbt hamna i dialog med regeringen, och då skulle splittringen i oppositionen bli ännu djupare. Tecken på det var det ont om i går. I MP är Gustav Fridolin flitig i att nämna viktiga frågor, men behandla dem med fluffiga visioner eller glättade utgiftslöften. Han verkar vilja undvika att dras in i verkliga avgöranden där miljarder måste räknas och färg bekännas.

Håkan Juholt är väl nu så illa ute i sitt eget parti att hans försök att måla upp verkliga eller skenbara orättvisor saknar betydelse. Däremot bör noteras att den andre hotade partiledaren, Göran Hägglund (KD), åter visade att han sköter sitt departement och att det skulle vara en ren orättvisa om han blev avsatt av sitt eget parti.

Summan av debatten är i alla fall ännu en tankeställare om behovet av ett nytt samtalsklimat.