Den moderate Sauli Niinistö har länge sett ut som huvudkandidat. I lördags kunde han defilera till förstaplats. Vad det verkligen handlade om var den andra finalplatsen. När valdagen närmade sig började det bli tydligt att Centerpartiets och De grönas kandidater skulle stå mot varandra, Paavo Väyrynen mot Pekka Haavisto. Det om något var ett val laddat med ideologi och med motsättningar mellan stad och land.

Väyrynen är ensam kvar på toppnivå i finländsk politik om att vara en kvarleva från den tid då Urho Kekkonen stod på höjden av sin makt, och utövade den med metoder som partier och väljare sedan under årtionden reagerat mot. Väyrynen var som mycket ung Kekkonens lärling. Han blev sedan EU-motståndare, men lyckades övervintra, tidvis rentav i EU-parlamentet, och var minister så sent som förra mandatperioden.

Väyrynen har sitt främsta stöd i Centerpartiets klassiska kärnområden i nordligaste Finland och i en del glesbygder längre söderut. Han var solklar etta i Lapplands och Uleåborgs län, medan Niinistö kom etta i alla andra valkretser, utom Åland.

Haavisto är EU-anhängare och står för det nyare, storstadsdominerade gröna, som i Finland har en borgerlig tendens, och en liberal ton som under lång tid var främmade för det svenska, vänsterlutande miljöpartiet.

När det klarnade att röster på andra än Väyrynen och Haavisto skulle vara rätt verkningslösa i första omgången blev frågan vem av dem som skulle dra till sig mest väljare från andra partier. Det blev Haavisto. Han måste ha fått en hel del röster från socialdemokrater, och från liberala storstadsbor, som inte gillar Niinistö men framför allt starkt ogillar Väyrynen. Väljare som i riksdagsvalet röstade fram de högerpopulistiska och Europafientliga ”Sannfinländarna” tycks ha fördelat sig mellan Väyrynen (gammal EU-motståndare), Haavisto (anti-etablissemang) och den egna partiledaren Soini (chanslös).

Betyder detta att de invandrarfientliga, svenskfientliga och Europafientliga missnöjesströmningarna i Finland börjat klinga av. Nej, det är nog en alltför optimistisk tolkning.

Dessa strömningar kan ha förvärrat bakslaget för socialdemokraten Paavo Lipponen, en gång statsminister, ledande EU-vän och profilerad försvarare av svenska språkets ställning i Finland. Lipponen var en statsman av format, men är ingen muntergök, och har inte kunnat lita till lättköpt popularitet. När han aldrig kom in i matchen blev nederlaget förödmjukande. Han presterade sämre än sin ärkemotståndare Soini i samtliga valkretsar utanför de utpräglade svenskbygderna.

Där lyckades han klart bättre och kom tvåa efter Eva Biaudet, den liberala och feministiska kandidat svenska folkpartiet offrat på en meningslös kandidatur. Socialdemokraterna är illa anfrätta av de högerpopulistiska opinionerna i Finland, därav skillnaden i Lipponens resultat på olika sidor om språkgränsen.

Vinner Niinistö eller Haavisto i slutändan? Det har föga betydelse, det mesta av presidentens makt har riksdagen avskaffat.