Veckans Affärer (VA) har fått audiens i en förstaklasskupé på tåget Haag – Bryssel. Det är en ovanlig intervju, frågorna till Bildt handlar faktiskt mest om Lundins.

Som så ofta får han svara på sidofrågor, medan en del verkligt brännbara frågor inte ställs. VA tar upp ett riksdagsbeslut som inte fördömde oljeborrning i Ishavet. Innebär det att Bildts affärsbekanta i Lundins kan söka oljekoncessioner där?

Det är lätt att förstå att Bildt tycker frågan är fel ställd. Norge och andra beslutar själva om tillstånd att borra. Sveriges linje i Arktiska rådet styr inte vad Norge gör. Att det svenska ställningstagandet skulle styrts av Bildt till förmån för Lundins oljeintressen är väldigt långsökt.

Mindre klart är vad Bildt som styrelseledamot visste om Lundins satsning i Ogaden i Etiopien, som förbereddes då Bildt var i styrelsen men avtalades först månaden efter att han gått över till UD. Lukas Lundin har sagt till VA att Ogaden visst diskuterats i styrelsen medan Bildt var med. Bildt hävdar att han inte haft del i den satsningen.

Med ord mot ord, varför skulle Lundin vara trovärdig? Och Bildt misstänkt lögnare? Lundins verksamhet är inte sådan att han bör räknas till sanningsvittnena. Men framför allt – Bildts relationer till Lundins har inte hindrat UD från en mycket aktiv insats för de båda svenskar som fängslats i Ogaden, där de sagt att de ville göra reportage om övergrepp mot civila kring Lundins borrningar.

Vilken syn har då Bildt i dag på Lundingruppen och dess affärer? I VA försvarar han inte bara sin egen roll i bolagsgruppen 2000-06. Han försöker dribbla sig runt kärnfrågor kring Lundins. Han vill ha det till att all oljeproduktion blir kritiserad, till att kritik mot Lundins kommer ur ”hat mot företagande” och till att Lundins smutskastas av folk som egentligen vill åt Bildt.

På Bildt låter det som om Lundins är ett normalt företag. Så är det inte. Lundins har en exceptionell historia av affärsrelationer med påfallande grova diktaturer, inte sällan sådana med ”proggig”, västfientlig inställning. I Sudan var Bildt själv med om ägarsamverkan med regimen under pågående nedslaktning i Darfur.

Lundinbolag utan Bildt i styrelsen har försett Syriens diktatur med oljeinkomster och utvecklat kopparfyndigheter i Eritrea, där Dawit Isaak spärrades in 2001 då all fri press krossades.

För bara tio dagar sedan gjorde Lundins en ägarrockad i samarbetet med regimen i Eritrea, de slår ihop sitt dotterbolag där med ett australiskt bolag och har efter det 40 procents ägarandel i den regimstödjande verksamheten i Eritrea.

Så beter sig de som Bildt arbetat åt, och som han fortfarande inte tycks kunna säga ett ont ord om. Utrikesministerns känsla för rätt och orätt verkar vara av det tänjbara, selektiva slaget.

Men nästan aldrig, inte heller i VA, får Bildt en fråga om Eritrea eller Syrien och Lundins – och sällan om Sudan. Ledande medier har inte fridlyst Bildt och Lundins, sporadiskt skrivs en del. Men envisa är de inte. Oftast missar de det som är värst.