2010 hade avståndet från Sverige ner till genomsnittet för OECD ökat till 17 procent. Italien hade tappat 20 procentenheter mot Sverige.

Varför det gått illa i Italien är ju inte så svårt att se. Men varför är det en så okänd, eller obekväm, sanning att Sverige lyckats bättre än många andra?

Två ekonomiska forskare och debattörer, Andreas Bergh och Magnus Henrekson, har skrivit en liten bok om saken: ”Varför går det bra för Sverige?” I går hörde jag dem i ett litet panelsamtal i Stockholm hos tankesmedjan Fores. Deras huvudpoäng är att de många förändringarna i Sverige under drygt 20 år har gett resultat som stämmer bra med vad modern forskning säger om länders framsteg eller tillbakagång.

Sveriges relativa förbättring borde inte vara överraskande, ett land kan genom reformer bevara välfärdsstaten och samtidigt förbättra sin ekonomiska utveckling.

Sverige har genom globaliseringen dragit stor nytta av den ökande världshandeln, och förstärkt sin ställning som ledande exportland.

Inflationen blev vi i huvudsak kvitt, med förenade insatser av budgetnedskärningar, skattereform, Riksbankens penningpolitik – och inte minst genom att industrins arbetsgivare och fack tog kommandet över avtalsrörelserna.

De offentliga utgifternas andel av nationalinkomsten har sjunkit påtagligt sedan 90-talet. Men olika skatter har väldigt olika inverkan på jobb och tillväxt, skattereformerna som sänkte inkomstskatten och breddade skattebaserna betydde mycket. Pensionsreformen var också väldigt betydelsefull.

Internationella försök att jämföra hur reglerade och subventionerade olika länders ekonomier varit stärker bilden att Sverige är bland dem som gjort mest för att bli av med sådant som snärjt och hindrat tillväxten.

Två ditkallade redaktörer, PJ Anders Linder från SvD och Widar Andersson från Folkbladet i Norrköping är ense om att många på båda sidorna i politiken inte så gärna önskat tala om hur mycket av kontinuitet i reformpolitiken som faktiskt funnits, trots all svartmålning av motståndare.

Men: Bättre i mycket betyder inte att allt är bra. Det är mycket kvar att göra. Skattebördan ligger till exempel fortfarande, trots flera lättnader, så pass ensidigt tungt på arbete att det är svårt att få ned arbetslösheten ordentligt.

Tidigare reformer har oftast bekämpats av en del partier och långt fler intresseorganisationer. Sådana har gjort vad de kunnat för att skicka vårt land samma väg som Italien eller Grekland. Några av de viktigaste reformerna har då genomdrivits av riksdagspartier som skaffat stöd på båda sidor om blockgränsen.

Ser man nya möjligheter till det nu? Frågan är ju naturlig när det samförståndsduktiga Metall just fått placera sin ordförande på partiledarstol.

Arbetsmarknaden, pekar Widar Andersson på som ett möjligt område för en bredare uppgörelse. Förmodligen menas arbetsrätt, arbetsbeskattning och socialförsäkringar.

Ja, det är ingen dålig idé. Det kanske blir tillfälle nu.