Men städer ser olika ut. Grundskolor kan göra gymnasieskolornas jobb lättare eller svårare. SKL räknar också fram ett resultat jämfört med "modellberäknat värde". Då jämförs med vad gymnasieskolan i en kommun skulle presterat med elever med genomsnittlig grundskolebakgrund och genomsnittliga föräldrar. Då får Eskilstuna en stor avvikelse – dessvärre nedåt. 283:e plats, nästan i botten när det gäller skillnaden mellan uppnådda och förväntade resultat.

Även Strängnäs och Eskilstuna har sådana avvikelser med minustecken framför. I Flen är den bara omkring hälften så stor, i Strängnäs ännu mindre.

En diskussion om Eskilstunas gymnasieskolor kan börja just där. Det finns en del att förbättra. Men diskussionen bör inte heller få sluta där, med att SKL minsann satte ett underbetyg. Så enkelt är det inte. Ett arbete för bättre resultat kan få en del siffror att se sämre ut, till att börja med.

Det belystes på EK:s Eskilstunasidor i går. Hoppar elever av helt ser ju betygsgenomsnittet bland dem som blir kvar bättre ut. Gymnasiechefen Bo Karlsson är inte fel ute när han pekar på att det är positivt att man lyckas få fler så långt att de får betyg, men att andelen svaga betyg då blir större och drar ner genomsnittet. Andelen elever som faktiskt får slutbetyg har ökat ännu mer i Eskilstuna 2011, jämfört med de tidigare år som SKL har med i sin statistik.

Redan i senaste tillgänglig SKL-jämförelse låg Eskilstuna hela sju procentenheter bättre än väntat när det gällde elever som inom fyra år faktiskt fullföljde studierna så att de fick ut ett slutbetyg. Här var kommunen inte nummer 283 från botten utan nummer 26 från toppen räknat, när man alltså ser till de sociala och andra förutsättningar gymnasieeleverna har.

Vilken bild är rätt? Är Eskilstuna sämre eller bättre? Båda. Saken har många sidor. Vill man veta hur skolan förebygger utslagning och arbetslöshet måste man se till en hel årskull, även dem som inte alls är i gymnasiet. En del av dem jobbar, andra inte. Man måste räkna även med IV-programmet, och vad det kommer att ersättas av.

Sedan handlar det förstås inte bara om att fullfölja i tre år. Meningen är ju att man ska lära sig, inte lite utan mycket, i en rad ämnen.