Se upp med krisavtalen
av Alex Voronov
2008 slog finanskrisen till mot den svenska industrin. För exportföretagens kunder blev det dyrt och svårt att låna pengar. Efterfrågan föll. Något liknande hade världen inte upplevt på nära ett sekel.
Företagens kassor tömdes. Även välskötta och annars välmående tillverkningsföretag stod inför stora uppsägningar. Förutom höga personliga och offentligekonomiska kostnader betydde det att mycket kunskap och arbetserfarenhet riskerade gå förlorad, vilket skulle göra det svårare för ekonomin att starta om när konjunkturen vände.
Industrifackets och arbetsgivarnas svar blev krisavtal, där arbetstiden kortades och lönen sänktes under en period. Enligt IF Metall räddade avtalet med Teknikarbetsgivarna 15 000 industrijobb som kom väl till nytta i konjunkturrekylen 2010.
Regeringen gillade lösningen och utreder nu om staten kan ta en del av kostnaden vid sådana avtal framöver. Anders Borg -(M), Hillevi Engström (M) och Annie Lööf (C) tecknade i veckan på DN Debatt konturerna till en sådan modell.
Toppen. Alla nöjda. Eller?
Kanske inte riktigt. Lågkonjunkturer är inte enbart något negativt. Det är även tillfällen då ohållbara affärsidéer dör, olönsamma företag slås ut och kapital flyttar till platser där det gör större nytta. Allt det är en naturlig omvandling i en marknadsekonomi.
När det sker är statens uppgift att skydda och hjälpa människor – inte att hålla företag under armarna. Verktygen är en bra a-kassa och utbildning för omställning – inte diverse företagsstöd.
Är då krisavtalen ett steg bort från detta? Det kan de vara, om de används vid andra tillfällen än vid exceptionella kriser som den 2008-2009.
Regeringen noterar att den har sett risken. Det får inte bli som i Italien där korttidsarbete håller liv i olönsamma verksamheter oberoende av konjunkturläge, skriver Borg, Engström och Lööf.
Gott så. Men det räcker inte att säga det samtidigt som man förvandlar a-kassan till ett skämt. Det krävs också större grepp för lärande och omskolning under hela arbetslivet.
Dessa frågor måste hanteras samtidigt som utveckling av diverse modeller för lönesänkningar och arbetsförkortning i lågkonjunkturer. I annat fall kommer fack och arbetsgivare att sätta krisavtalen i system – utan statens medverkan och utan att Anders Borg och kamraterna kan göra något åt saken.


































