Ett konservativt stridsrop
Alf Svensson var bra på att göra politik av frågor som ligger en bit från det traditionellt partipolitiska. Det handlade mer om att beskriva människors verklighet, sätta ord på deras känslor, snarare än att formulera praktisk politik. I riksdagsvalet 1998 gav den strategin Kristdemokraterna 11,8 procent.
Relaterat
Den mer utpräglade sakfrågepolitikern Göran Hägglund har hittills inte varit lika skicklig i den grenen. I sin första valrörelse 2006 spelade han i stället ut det populistiska kortet. Det var bensinskatt, fastighetsskatt och civilkuragelag.
I gårdagens tal på Kristdemokraternas riksting i Västerås var det en annan Hägglund som framträdde. Borta är populismen. Medan alla andra partier slingrar sig i sökandet efter en bekväm linje om upphovsrätt på nätet är Hägglund glasklar: nedladdning av upphovsrättsskyddat material ska vara förbjuden och brotten ska beivras. Han säger det tydligt, konfronterar Piratpartiet och anklagar de andra partierna för flathet.
Lägg sakfrågan åt sidan för ett ögonblick. Det här är ett uppträdande som förtjänar respekt.
Men Göran Hägglunds tal var framför allt ideologiskt. Det var ett värdekonservativt stridsrop, även om partiledaren själv undviker att tala om ismer. Hägglund uppehöll sig länge vid kulturfrågorna, vid kulturarvets vikt för identiteten. Han gick från kritik mot raseringen av arkitektoniska värden till kritik av värdenihilismen, som enligt honom har plågat Sverige sedan tjugotalet, för att slutligen försvara det i populärkulturen hånade medelsvenssonlivet:
”Den som lever ett vanligt Svenssonliv framställs allt som oftast som en förljugen hycklare som är hämmad och inte vågar bryta sig loss ur normalitetens bojor. […] Strävsamma hyggliga människor ska inte behöva tåla att bli föraktade för sin livsstil. Man är inte sämre för att man bildar familj, har ett hederligt jobb och ser fram emot semestern.”
Nej, den ideologiska striden ser inte riktigt ut så som Hägglund beskriver den. Ett ifrågasättande av normer och värderingar är inte samma sak som normlöshet och värdenihilism. Inte heller var Sverige ett enda stort kramkalas fram till 1920-talet då resan mot undergången ska ha inletts. Och medelsvenssons livsstil är knappast hotad, inte egentligen.
Men Hägglunds ingång är uppfriskande. Han drar fram ideologin och synliggör skillnaden i politiska utgångspunkter i politiken, inte minst inom Alliansen. Idédebatten mår bra av det.
