En annan mamma skrev till mig: ”Trots tre anmälningar och rättsläkarintyg som visar vidgad tarm och ärrvävnader har ingenting gjorts”. Sonen har anala skador och läckage, konstaterade av läkare. ”Socialen undrade om pojken kunde vara HIV-smittad! Sedan förordnar de pappan som vårdnadshavare eftersom inte jag mår bra. Vem kan må bra när man inte får hjälp med det som är anledningen till att vi mår dåligt!!!”

Pappan var redan dömd för misshandel av pojkens mamma. Han hotade med självmord om sonen berättade, men också med att skada pojken, hans bror och mamma. Vad skulle pojken ta sig till?

En mamma berättar att exmaken sagt att ”ska man göra något så ska man göra det i sådan omfattning att det är osannolikt och ingen kommer att tro på det”. Mycket riktigt blev varken mamman eller barnet trodda.

En pappa som våldtagit sin dotter under flera år var redan tidigare dömd flera gånger för våldsbrott. Ändå fick han vårdnaden av flickan. Sunt förnuft borde ha räckt för att avgöra lämpligheten.

Först när barnen är fullständigt söndertrasade i både kropp och själ ingriper myndigheter. Och politiker förfasar sig. Då är det så dags.

Så vad ska jag svara 11-åringen som ringer och säger att han tänker ta livet av sig om han tvingas bo hos sin pappa. Och att han menar allvar. Den förtvivlade pojken har berättat om mycket grova sexuella övergrepp, men pappan har fått hela vårdnaden, trots mängder avanmälningar, läkarintyg och intyg från barnpsykiatrin. Pojken som alltid levt med sin mamma ska alltså flyttas till den misstänkte pappan. Mamman fråntas hela vårdnaden för att hon har tagit sin son på allvar.

Domstolen har dessutom beslutat att pojken ska polishämtas. Först ska han ha relationsskapande träning på ett behandlingshem tillsammans med pappan, dvs avprogrammeras sina påståenden om övergrepp. Mamman anses nämligen ha påverkat sonen. Trots att den första misstanken inte alls kom från henne och trots anmälningar och intyg från skolsköterska, läkare och andra vittnen.

Enligt Barnkonventionen ska man lyssna på barn och lagen är tydlig. Ändå räcker numera inte ens fällande domar för att övertyga myndigheter om riskerna för barnet.

BRIS och Rädda Barnens rapporter är förfärande läsning. Polisen gör mängder av barnpornografiska beslag. Kvinnor och barn misshandlas och dödas. Forskning, fakta och fallbeskrivningar presenteras, men inget tycks övertyga.

Myndigheters övergrepp på barn blir fler och fler.

Plötsligt kallas brottmålet en vårdnadstvist, som ingen vill utreda och ingen journalist vill granska.

Monica Dahlström-Lannes är tidigare polis.