Det är budskapet från ett upprop som stöds av ett antal frivilligorganisationer däribland Svenska Freds. Den så kallade Budkavlen har i år gått genom Sverige, i lördags var den i Eskilstuna. En manifestation hölls på Fristadstorget av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet och namnunderskrifter samlades.

Det är inte svårt att sympatisera med uppropets mål. Men det går även att koppla bort en del känslor förknippade med detta fruktansvärda vapen och vända perspektivet. Är en kärnvapenfri värld verkligen nödvändig för fred, för ”livets existens”?

Historien säger nej. Tvärtom var det Natos, i praktiken USA:-s, kärnvapenparaply som bevarade freden i Europa under kalla kriget. Det var hotet från kärnvapen, terrorbalansen, den ömsesidigt garanterade förstörelsen, som höll den sovjetiska regimen i schack och förhindrade att supermakterna drev varandra till ett tredje världskrig.

Ett sådant krig hade varit förödande för mänskligheten, även om det hade utkämpats med konventionella vapen. Tillfällen fanns, exempelvis Berlinkriserna 1948-49 och 1961 som båda mycket väl hade kunnat utvecklas till väpnade konfrontationer mellan öst och väst för att därefter eskalera till något mycket större.

Om då kärnvapnen har avskräckt från krig, kan de inte ses som ett av vår tids stora bidrag till fred? Känslorna drar mot nej men vad säger tanken?

De politiska och militära realiteterna i dag är annorlunda, i vissa delar. Kalla kriget är över men två diktaturer, Kina och Nordkorea, förfogar över kärnvapen och det finns en risk för att en tredje, Iran, försöker skaffa dem. Ingen vet heller vart Ryssland går. Och även utan kärnvapen utgör dessa länder, i olika grad, potentiella hot mot omvärlden.

Så nedrustning har ett värde men det har även avskräckning. Den bör vårdas.