Miljöpartiet kommer undan Av: Alex Voronov
Relaterat
Det var en plågsam tillställning. Svensson och Pihlblad var som bäst oengagerade och dåligt förberedda, som sämst inställsamma. Här är en fråga: ”Du får inte åka med den svenska delegationen till klimatmötet i Köpenhamn men en praktikant får åka med. Vad tycker du om det?” (Praktikanten arbetar vid Sveriges ambassad i Köpenhamn.)
Svensson och Pihlblad lade alltså upp bollen, flyttade på målvakten och fixade till gräset framför straffpunkten, så att Wetterstrand skulle minimera risken för snedträff.
Och så där malde det på i en halvtimme. Trots det hamnade Wetterstrand i trångmål vid ett tillfälle. Det var när hon skulle förklara vad Socialdemokraterna och Miljöpartiet skulle göra med Vänsterpartiet för att locka över Centern och Folkpartiet i en regering, om Sverigedemokraterna skulle bli tungan på vågen i riksdagen. Rödgröna kommer att ta ett gemensamt beslut om det, var Wetterstrands svar. Det kom inga följdfrågor.
Det här fiaskot kan förklaras med att bara en handfull svenska journalister klarar av att intervjua toppolitiker i direktsändning. Svensson och Pihlblad tillhör inte den skaran utan får hålla sig till må bra-prat i pubmiljö.
Men det här handlar även om Miljöpartiet som är något så unikt som ett etablerat parti till synes utan en besvärande historia. MP var under åtminstone två mandatperioder en del av den majoritet som styrde Sverige, utan att bli förknippat med Makten.
Miljöpartisterna har beklagat sig över samarbetsmodellen med den socialdemokratiska regeringen, där tolv politiskt sakkunniga på sju departement var det närmaste MP kom själva regeringsmakten. Men denna modell har inte bara varit till nackdel för Miljöpartiet som därmed har kunnat distansera sig från besvärliga delar av S-regeringens politik, både före och efter valet 2006.
Ett bra exempel är hanteringen av Vattenfall som expanderade med utlandsinvesteringar i fossila bränslen under regeringen Persson. Var det förenligt med uppdraget till bolaget att leda energiomställningen?
En spridd föreställning är att bolagsfrågorna inte ingick i det rödgröna samarbetet. Det gjorde de. En särskilt rödgrön bolagsgrupp såg 2005 över ägardirektiven till Vattenfall utan att skriva in den tydlighet om de utländska verksamheterna som S, V och MP kräver i dag.
Och det här är inte en fråga bland andra, utan en som utgör kärnan i Miljöpartiets politiska budskap. Det hade varit intressant att höra Maria Wetterstrand resonera om det.
