Så ska det inte vara, säger vd Adam Brännström i gårdagens tidning. Alla sökande ska genom samma tratt och rutan är en kvarleva från en gammal tid. Gott så – och trevligt att tidningen har kunnat hjälpa Energi och miljö med utformningen av anställningsrutinerna.

Vd i Parken Zoo, Mats Ericson, har samma inställning som Brännström. Det ska kännas exklusivt att få ett sommarjobb i parken, säger han. Var mamma eller pappa arbetar, ska alltså inte ha någon betydelse.

Eskilstuna Kommunfastigheters vd Hans-Georg Wahlberg ser annorlunda på saken. Företagets kvot som säger att drygt hälften av sommarjobben går till anställdas barn är en sorts personalförmån.

Låt mig först slå in lite öppna dörrar. Det är varken en hemlighet eller principiellt fel att personliga kontakter ökar chansen till anställning. Relationer skapar förtroende. Vi litar mer på personer som vi eller våra arbetskamrater känner än på främlingar.

Det är en sida av saken. Den andra är att släktband till företaget inte självklart gör en person mer lämpad för arbetet än någon annan.

Kommunfastigheters kvot är därför orimlig. Ja, lite tillspetsat kan man tala om institutionell diskriminering som stänger dörren för många av dem som inte redan, via föräldrarna, har en fot inne.

I vanliga fall bör ägaren, i Eskilstunapolitikernas skepnad, hålla sig borta från den här typen av detaljfrågor. De sköts bäst av företagsledningarna. Men i det här fallet måste det göras ett undantag. Frågan rymmer en politisk dimension – likabehandling eller gräddfil? – där Eskilstuna kommun ska ha en åsikt, inte två eller tre.

Lars Andersson (S), ordförande i moderbolaget, resonerar i den riktningen i dagens tidning. Synd bara att han inte talar klarspråk: Anställdas barn ska inte ha förtur till anställning. Svårare än så är det inte.