Ämnet för diskussionen var egentligen huruvida det saknas högerintellektuella röster i Sverige – med anledning av kulturjournalisten Erik Wallrups påstående i Svenska Dagbladet att det råder en beklaglig idétorka bland den tänkande högern.

Hadley-Kamptz besvarade frågan med att det kort och gott råder brist på intellektuella och att det inte är ett specifikt högerproblem. Huvudsakligen kom diskussionen att handla om skillnaderna inom den så kallade högern, den rätt svårgreppbara relationen mellan konservatism och liberalism.

Liberalismen är bra eftersom den skapar välstånd, men brister, eftersom den inte förmår skapa trygghet och sammanhang, menade Lundberg. Genom respekt för auktoriteter, kunskap om kultur och historia och känsla av nationell tillhörighet, kan den lilla människan få ett sammanhang och en plattform att känna sig trygg med.

Egentligen finns det inga självklara meningsmotsättningar mellan den nyliberale och den konservative. Konservatismen fokuserar på värderingarna i det samhälle som nyliberalismen vill se till att i möjligaste mån frigöra från statlig kontroll.

Men det finns en annan liberalism, som Isobel Hadley-Kamptz framhöll. Den handlar om att maximera individens frihet. En sådan liberalism är inte detsamma som att människor skulle sväva omkring som ensamma, normlösa atomer utan beröring med andra, men det är ett ideal som handlar om att individen själv ska få bestämma vilka sammanhang hon vill vara en del av. Den trygghet och de fasta gränser som konservatismen vill skänka rotlösa människor är i slutändan en begränsning av individens frihet.

Ett sådant liberalt ideal kräver en stat som garanterar att kollektivets makt över individen inte blir för stark. En välfärdsstat som möjliggör för människor att oberoende av bakgrund finna sin egen livsväg.

Efter 24 minuter var debatten över och frågan om vad frihet egentligen är, hann av naturliga skäl inte utredas. Inte heller hann debattörerna bli särskilt konkreta – diskussionen fördes på ett abstrakt och luftigt plan.

Men. Det som var intressant och som gav mersmak var att diskussionen inte fördes med utgångspunkt i den för tillfället uppdragna blockpolitiska skiljelinjen. Mer av sådana offentliga samtal – mer djupgående och samtidigt mer konkreta – skulle kunna vitalisera en ideologisk debatt som alltför sällan lyckas lyfta fokus från de dagsaktuella politiska utspelen.