Ett olydigt parlament
av Alex Voronov
Europaparlamentet stiftar lagar, den svenska riksdagen är en stämpelmyndighet. Så beskriver Europaparlamentarikern Christoffer Fjellner (M) skillnaden mellan de två församlingarna. Andra svenska ledamöter som jag har träffat i Strasbourg i veckan uttrycker sig inte lika färgstarkt men budskapet är detsamma.
Det är lätt att fnysa åt sådant. Europaparlamentet delar sin beslutsmakt med ministerrådet. Men framför allt får inte Europaparlamentet väcka lagförslag. Den rätten är förbehållen kommissionen. Det betyder att Europaparlamentarikernas roll är begränsad till att förändra det som någon annan har föreslagit.
Men det finns en annan sida av saken. Sedan Lissabonfördraget trädde i kraft vid årsskiftet är Europaparlamentet medbeslutande vid så gott som alla nya EU-lagar. I praktiken betyder det att all unionslagstiftning är full av Europaparlamentarikernas fingeravtryck. Inget lagförslag passerar parlamentet utan att genomgå förändringar. De är ofta hundratals. Och ingenting är i regel klart förrän den sista voteringen i kammaren är avslutad.
Jämför det med riksdagsbehandlingen i Sverige. Visst händer det att regeringens förslag genomgår justeringar i riksdagen. Men dessa är mest av teknisk karaktär. Principiella ändringar i regeringens lagförslag, propositionerna sker ytterst sällan. Det handlar då om att ett antal riksdagsledamöter på regeringssidan vägrar foga sig i partilinjen, som med FRA-lagen 2008 och nu med kärnkraften. I regel passerar dock de på regeringskansliet skrivna lagtexterna riksdagen i oförändrat skick. Därför refereras också riksdagsmajoritetens beslut som ”regeringen har beslutat”.
I Europaparlamentet finns över 150 partier representerade, vilket betyder att alla frågor belyses från alla upptänkliga ideologiska och andra infallsvinklar. Avsaknaden av partipiska gör att varje förslag, åsikt och argument värderas på dess egna meriter, vilket ger en mer saklig debatt jämfört med den som sker i en partipolitiserad miljö. Europaparlamentet arbetar också i full öppenhet. Alla handlingar är offentliga och inte bara parlamentets plenum utan även utskottsmötena är öppna och kan följas på webben.
Europaparlamentet är alltså ett betydligt mer öppet och politiskt betydelsefullt organ än vad ryktet säger. Problemet är avsaknaden av väl bearbetad information om parlamentets arbete som är tillgänglig för en bred allmänhet. Det hänger på oss journalister.








































