Det är särskilt viktigt de mindre partierna som lätt hamnar i skuggan av de två stora. 2. Dra fram partiets svagheter och tvinga partiledaren att tala om det som hon eller han helst vill slippa.

I gårdagens utfrågning av Jan Björklund lyckades Anna Hedenmo och Mats Knutsson väl med det första. Björklund fick visa att han är betydligt mer än en skolpolitiker. Han talade med auktoritet om försvarsfrågorna, om den svenska truppen i Afghanistan, om energipolitiken, om skatterna.

Ett par formuleringar var träffsäkra i sin enkelhet. Som den här om Folkpartiets krav på avskaffad värnskatt: ”Rättvisa är inte att alla har lika mycket.” Eller den här om Afghanistan: ”Vi är inte där för att vinna ett krig. Vi är där för att bygga fred.”

Björklund fick frågan om han är orolig för att hans adopterade barn ska drabbas av främlingsfientlighet och visade därmed en mer mänsklig sida av sig själv än vad folk är vana att se.

Men utfrågarna kunde ha gjort resan betydligt svårare för folkpartiledaren. Nu lät de Björklund röra sig över ett fält som han behärskar väl utan att driva ut honom på tunn is.

Men nog finns det sådana områden.

För två år sedan krävde Folkpartiets riksdagsgrupp att taket i a-kassan skulle höjas för att försäkringen inte skulle urholkas och Sverige inte skulle glida över till ett grundtrygghetssystem som FP länge har varit motståndare till. Riksdagsgruppen ville att partiet skulle driva det kravet i regeringsförhandlingarna. Så har inte skett.

I början av 1990-talet var jämställdheten en folkpartistisk profilfråga. Det är den inte i dag trots att Folkpartiet har det som ansvarsområde i regeringen. I alliansmanifestet är jämställdhetsfrågan reducerad till några plattityder. Skarpa förslag saknas helt.

Assistansreformen drevs igenom av Folkpartiet i den förra borgerliga regeringen. I går rapporterade medierna att många funktionshindrade har blivit av med sin assistans sedan Försäkringskassan skärpte sina regler 2007.

Det hade varit intressant att höra Jan Björklund resonera om detta.