Frågorna handlade inte om vad Moderaterna vill göra under de kommande fyra åren utan om vad regeringen har gjort under de gångna fyra. Det var granskning för hela slanten – hårt och skoningslöst, inte alltid rättvist men helt enligt det politiska spelets regler.

Tre fjärdedelar av utfrågningen handlade om effekterna av regeringens politik för sjukskrivna, om ökningen av arbetslösheten, om utanförskapet. Reinfeldt fick flera besvärliga frågor av typen ”Vad tycker du att arbetslös X ska göra?” och ”Anser du att Försäkringskassans beslut för Y är rimligt?”

Den politiker som kommenterar enskilda människoöden måste hålla sig till principerna och inte recensera myndighetsbeslut, men får heller inte uppfattas som känslokall. Det är svårt, särskilt i direktsändning i tv.

Och så dessa frågor som är omöjliga att svara på för en politiker i en valrörelse: ”Vad hade ni kunnat göra annorlunda?” ”Ångrar du något?” Hur svara på detta med ärlighet och substans och utan att lämna blottor som kan utnyttjas av opponenten?

Fredrik Reinfeldt klarade det hyggligt, mycket tack vare sin förmåga att i pressade situationer behålla lugnet och inte tappa tråden. Han upprepade gång på gång att reformerna av sjukförsäkringen inte har varit perfekta men absolut nödvändiga för att komma ur en situation där ett av världens friskaste folk har varit sjukskrivna i en sådan omfattning. Han förklarade att färre sjuskrivna betyder fler personer på arbetsmarknaden och därmed också fler arbetslösa som andel av befolkningen, och att det inte går att genomföra alla reformer på en gång.

Det var bra men inte mycket bra. För det senare hade Reinfeldt behövt en riktig motståndare till vilken han hade kunnat ställa de där motfrågorna som har gett Moderaterna och Alliansen övertaget: Vilket är ert alternativ? Vad vill ni göra för att fler unga ska få jobb? Vilken är er lösning för att minska sjukskrivningarna?

Så visst var det en hård timme för Reinfeldt och visst var han trängd. Men det var ingen debatt. Däri ligger skillnaden.