60 borde vara det nya 30
Av: Kristina Emanuelsson
Jag och barnen knackar på dörren till ett par släktingar, 99 och 97 år gamla. De bor fortfarande i egen lägenhet. När dörren öppnas möts vi som vanligt av idel glädje och de böjer sig försiktigt ner för att busa med barnen. Sen sitter vi där i köket och dricker kaffe och saft med två personer som följt en samhällsutveckling under ett helt sekel. Långt bortom alla historieböcker, i en klass för sig. När jag frågar vad de tycker är den största skillnaden mellan dåtid och nutid blir svaret att ”allting går så fort i dag”.
Efter en stunds iakttagelse nyper treåringen tag i det lösa skinnet och undrar varför det ser så annorlunda ut? I nästa ögonblick föreslås kurragömma, utan betänkligheter kring de äldres oförmåga att krypa under sängar och bord och treåringen börjar räkna… 13, 14, 20. Den ene sträcker sig efter en filt och blir ett spöke, den andre gömmer ansiktet i händerna och leken är i full gång. Glädjen vilar som ett eget väsen i rummet och jag identifierar två skäl bland många: 1. De äldre har blivit tillfrågade att delta i något de normalt inte skulle förväntas kunna delta i. 2. De har fått möjlighet att delta utifrån sina egna förutsättningar.
När vi sedan säger hejdå och stänger dörren om oss, träder vi återigen ut i ett samhälle där föraktet mot åldrandet är påtagligt, där vi ser själen som en boning för kroppen, inte tvärtom. Om vi i stället skulle bejaka erfarenhet, skulle kroppen bara bli ett bevis på att tid förflutit. Inte konstigare än så. Och då skulle vi faktiskt mena det när vi säger att 40 är det nya 20, eller varför inte 60 är det nya 30.
Men i verkligheten gör vi tvärtom. Vi bejakar i första hand kroppen och dess potentiella brister som vi utgår ifrån att åldrandet för med sig. Det här spiller sedan över i vårt sätt att se på människor och åldersdiskriminering på till exempel arbetsmarknaden är ett faktum. I det vardagliga livet söker vi mest jämt efter ojämnheter som behöver slätas ut och här flyttar kommersiella krafter ständigt fram positionerna. Det uppenbara åldrandet, mer tänjbar hud och synbara rynkor, det kan upptäckas av vilken amatör som helst.
Det blir mer match att leta efter själva antydan till att något är på väg att bli äldre. Det handlar om de fina linjerna, de som uppstår när du skrattar eller ser bekymrad ut, som berättar att du har visat känslor mer än en gång i ditt liv. Det räcker för att vi ska känna ångest och behov av botox och kirurgi.
Medan de äldre fortsätter att förundras över det höga livstempot undrar de säkert också varför det inte får synas att man levt en stund. Finns det kirurgi mot paradoxer av det här slaget? Eller kanske någon äldre människa som inte blivit osynliggjord, som kan tala oss till rätta?
Kristina Emanuelsson är sociolog bosatt i Eskilstuna.
