I en debattartikel i Dagens Nyheter lägger Johan Pehrson, gruppledare och rättspolitisk talesperson, fram ett knippe förslag som skulle kunna gå under benämningen ”hårdare tag mot barnbrottslingar”. Samhället sviker barnen när brott inte får kännbara konsekvenser, skulle nog Pehrson själv hellre sammanfatta budskapet. Visst, men FP är tröttsamt ensidiga i sina förslag.

Den rättspolitiska gruppen föreslår till exempel att socialtjänsten ska kunna döma till något som FP kallar helgavskiljning – att barnet under korta perioder tvingas hemifrån för att delta i behandlingar av olika slag. Det låter grymt men kan kanske vara en framkomlig väg i fall där hemmiljön är alltför präglad av våld och kriminalitet.

Pehrson vill att föräldrar alltid, till en viss nivå, ska bli skyldiga att betala för sina barns skadegörelse. Det kan naturligtvis i vissa fall skärpa kontrollen och uppmärksamheten från föräldrarna. Men det kan också slå hårt, för hårt, mot familjer som redan tidigare kämpar med dålig ekonomi.

Fler brott ska leda till rättegång anser Folkpartiet. Det ger tydliga signaler om allvaret i situationen och kan bidra till att brottsoffer får upprättelse.

Folkpartiet observerar ökad brottslighet bland barn. Det kan stämma trots att den empiriska grunden svajar. Det är nämligen svårt att föra statistik då barnbrott ofta inte registrerats av polisen. Men om den nu faktiskt har ökat – beror det på att påföljderna samtidigt blivit färre och mindre kännbara? Så måste det väl vara om man nu vill bekämpa ökningen med tuffare konsekvenser? Men Pehrson anför inga sådana direkta empiriska samband.

Ändå, det är viktigt att samhället reagerar tydligt på brott som begås av barn, hur många eller få dessa än är. I bästa fall kan det hejda en framtida kriminell karriär. Det är inte helt enkelt att säga om Folkpartiets konkreta förslag är ändamålsenliga. Men tanken att handling ska ge konsekvens är i grunden god.

Det som irriterar är att Folkpartiet fokuserar all energi, precis som i skoldebatten, på det sista steget, avskräckande bestraffning. Det vore uppfriskande, välbehövligt och numera förvånande om Folkpartiet någon gång emellanåt ventilerade den mjukare sidan av saken. Kan antalet vuxna i skolan spela roll, kanske till och med större roll än helgavskiljningar? Kan möjligheten att få tala med en kurator en gång i veckan göra skillnad? Krasst samhällsekonomiskt är det givetvis en ren vinst om barnen aldrig kommer så långt som till att faktiskt begå brott.