Den 20 september 2003 invigde USA:s expresident Bill Clinton minnesmonumentet över de mördade i Srebrenica. Han talade bland annat om de ännu fria bödlarna: ”De mest ansvariga för grymheterna inte har gripits. Sökandet efter dem måste fortsätta tills de är fast. Det är vi skyldiga de män och pojkar som är begravda i denna vigda jord. Det är vi skyldiga de fruar och barn som överlevde. Det är vi skyldiga alla bosniska barn som ännu är ofödda. Se till att rättvisa skipas.”

Det var inte tomma ord. De förmedlade det internationella samfundets uppriktiga vilja. Under de åtta åren fram till Clintons tal i Srebrenica hade krigsförbrytartribunalen i Haag bara dömt en person för massakern. Under de knappa åtta åren som passerat därefter har elva bosnienserber börjat avtjäna fängelsestraff på mellan fem år och livstid för detta brott. De högsta ansvariga är nu gripna, Radovan Karadzic åkte in 2008 och Ratko Mladic togs i torsdags.

Det är viktigt för rätten och anständigheten, för möjligheten till försoning mellan folken på Balkan – och som signaler till tyranner världen över: Haag-tribunalen är på riktigt. Grova förbrytelser glöms inte. Fängelsecellen väntar.

Men Clinton sa något mer den där septemberdagen 2003. Han talade om Srebrenica som en historisk vändpunkt och gjorde det med kuslig klarhet: ”Srebrenica var början till slutet på folkmorden i Europa. Det hjälpte mig att säkra Natos stöd för bombningarna som ledde till den fred som satte Bosnien och Hercegovina tillbaka på den långa vägen mot ett normalt liv.”

Man kan tolka Clintons ord som en beskrivning av stormakternas sunda reaktion på ett barbari som överträffade det mesta, även mätt med bosniska krigsmått. Men här finns även en brutal realpolitisk sida. The Economist tog upp dessa aspekter i en artikel 2005, i samband med tioårsminnet av massakern.

Efter tre och ett halvt år hade Bosnienkriget nått ett dödläge. Den bosnienserbiska armén kontrollerade 70 procent av landet men led brist på manskap och orkade knappt hålla de långa försvarslinjerna. Den bosniska regeringsarmén och bosnienkroaterna blev med västs tysta stöd allt starkare men var ännu underlägsna i beväpning. På alla sidor fanns en trötthet men ett krigsslut var inte möjligt om inte något radikalt först hände på marken. De militära styrkeförhållandena behövde utjämnas, serberna behövde förlora mark och gränslinjerna behövde bli enklare och ersätta den mängd enklaver som fanns.

Srebrenica var en regeringskontrollerad enklav omringad av bosnienserberna, nära gränsen till Serbien. Alla, från den bosniska regeringen till politikerna i Washington, insåg att staden inte kunde annat än tillfalla serberna i en fredsuppgörelse. Regeringen i Sarajevo signalerade också att Srebrenica kunde ges bort i utbyte mot annat territorium och började på våren 1995 att dra bort trupper från staden. Den lokale befälhavaren Naser Oric – som för övrigt också stått inför rätta i Haag men frikänts – lämnade Srebrenica.

Väst ville tvinga bosnienserberna till förhandlingsbordet med vapenmakt, men kunde inte göra det utan att riskera livet på de 600 lätt beväpnade holländska FN-soldaterna i Srebrenica. Att bara dra bort dem därifrån var inte ett alternativ, eftersom enklaven hade förklarats vara en FN-skyddad zon.

Ingen makthavare ville alltså ha status quo, medan alla hade intresse av att Srebrenica skulle falla. När så skedde drog sig FN-trupperna undan i skydd. Nato bombade bosnienserberna. Kroatien kunde gå till anfall i Krajina och tillsammans med den bosniska armén och bosnienkroaterna knyta samman sina områden i nordvästra och centrala Bosnien.

Serberna förlorade mark. Ett antal enklaver och halvenklaver försvann och den medföljande massfördrivningen av serber från Krajina -(över 200 000) och områden i Bosnien skapade mer etniskt homogena och sammanhållna områden. Daytonavtalet kunde skrivas.

Så moraliskt grådaskig och smutsig var vägen till fred i Bosnien. Det perspektivet ryms inte i högtidstalen, i berättelsen om hur det internationella samfundet efter Srebrenica tog sig samman och sa nu är det nog. Men det måste finnas med i diskussionen om skuld och ansvar.