Men det ger inte hela bilden. Enligt branschorganet Medievärlden ändrade hälften av landets större nyhetssajter sitt sätt att jobba med kommentarerna redan i våras.

I själva verket är det få saker som har diskuterats bland journalister så mycket som detta. Det anonyma hatet i kommentarfälten är ett problem för det offentliga samtalet, för mediernas trovärdighet och för journalistikens kvalitet.

Nättrollens opinionsbildande kraft är nog ytterst begränsad. Ett genomtänkt och välformulerat argument övertygar. Hundra platta klotter gör det inte. Men få seriösa debattörer vill delta i meningsutbytet på en plats där anonym aggressivitet är norm. Och det kan redan vara så att många drar sig för att medverka i medier med namn och ansikten, av olust inför mobben i kommentarfälten.

Hur har det kunnat bli så? Jag tror att förklaringarna är många. En är slentrian i mediernas arbete med kommentarerna. Vi, branschen, uppmuntrade läsarna att kommentera utan att riktigt tänka igenom syfte och upplägg. Oklara riktlinjer både utåt och inåt, många moderatorer – i vissa fall externa – stort inflöde av kommentarer som medför tung arbetsbelastning och därtill en närmast total avsaknad av branschgemensam etisk diskussion, har gett glidningar i bedömningar och många misstag.

Läsarkommentarer genererar också trafik till sajterna, och bidrar därmed såväl till annonsvärdet som till medarbetarnas självkänsla. Och jag är övertygad om att mediehusen har smittats av en nätkultur där öppenhet rankas högre än urval och spärrar mot ovett.

Under de senaste veckornas debatt om artikelkommentarer har det förekommit en del egendomliga förhållningssätt och förslag på lösningar. Ett sådant spår är att medieföretagen i stället för att sortera inläggen hårdare bör låta sina journalister skriva i kommentarfälten. Det dämpar samtalstonen, heter det. Så kan det vara – ibland. Men ofta inte. Paul Frigyes uttryckte det väl i en krönika i DN häromveckan:

”…i praktiken går det inte att föra en saklig debatt med dem som bakom alias utnyttjar samtalsforum för att envetet, ensidigt driva en viss fråga eller ägna sig åt mental stenkastning mot människor av visst ursprung, religion eller med upplevd makt. Den journalist som går in och tar sådana debatter hamnar raskt i rollen som en frisinnad, artig adjunkt i ett klassrum fullt av maskerade huliganer. Dialog uppstår ej.”

Möjligheten att kommentera artiklar på nätet bör finnas även framöver. Interaktivitet och tidig offentlig respons är något värdefullt för journalistiken. Det ger oss tips på uppslag, nya infallsvinklar och möjliggör tidig rättning av fel. För även med den nuvarande övertoleranta ordningen, trots nättrollen, förekommer det dagligen skarpa inlägg i kommentarfälten, ofta undertecknade med namn.

Dessa skribenter bör uppmuntras. Men då gäller det att börja om från början. Registrering med eget namn gör att absolut ingen kommentator är anonym gentemot redaktionen. Det filtrerar bort en större del av trollen. Vidare bör huvudregeln vara att inläggen ska undertecknas med eget namn – en offentlig åsikt ska vara kopplad till personligt ansvar. Anonymitet ska vara förbehållen särskilda situationer där avsändaren måste dölja sin identitet av säkerhets- eller andra skäl av det slaget. Kommentarerna ska förhandsmodereras och inte bara städas från olämpligt tilltal, ton och så vidare, utan även värderas utifrån relevans så att debatten håller sig till ämnet.

Detta skulle inledningsvis kraftigt minska antalet läsarkommentarer på de flesta nyhetssajter. Och det må så vara. Mediernas uppgift måste vara att fostra en ny nätkommentarkultur, en som tvingar skribenten till eftertanke och ger en debatt som stimulerar och bildar.

Inom kort genomförs förändringar av kommentarfunktionen på ekuriren.se, med en uppstramning i riktning mot ovanstående. Det återstår att se hur långt det bär. Men debattens kvalitet höjs. Det är jag övertygad om.