Inför valet 2006 pratade jag med en socialdemokrat om hans partis framtid. En valförlust skulle göra Socialdemokraterna gott, menade jag. Göran Persson skulle avgå omedelbart och berövas möjligheten att utse sin efterträdare. Partiet skulle därefter bryta upp från Perssonlinjen, släppa fram nya ledare och reformera sin politik i grunden.

Fel, menade min kamrat, svenska socialdemokrater fungerar inte så. Och det handlar inte så mycket om Persson eller inte Persson utan hänger samman med Socialdemokraternas reaktioner på valförluster generellt. Där andra partier konstaterar: ”väljarna har röstat på ett annat alternativ än vårt, låt oss därför förändra vår politik”, reagerar Socialdemokraterna radikalt annorlunda. Analysen av valförlusten blir att partiets politik är i grunden rätt, men att den inte har kommunicerats tydligt. Och inte minst – att det socialdemokratiska alternativet inte har avvikit tillräckligt från de politiska motståndarnas.

Det leder till skärpt retorik och fokus på konflikt. Det blir mer intressant att vara emot det som den andra sidan är för, än att kritiskt granska de egna ståndpunkterna och sin egen relation till väljarna.

Så här fem år senare måste jag ge denne socialdemokrat rätt. Hans parti har tolkat valförlusterna på exakt detta sätt. Efter 2006 hette det att väljarna hade blivit lurade av det moderata PR-tricket, att de på valdagen inte såg det systemskifte som var på väg. Alliansens låga opinionssiffror redan på våren 2007 passade oerhört väl in i denna förklaringsmodell.

Socialdemokraternas oförmåga till rätt slutsatser är ännu mer påtaglig efter valförlusten 2010. Om Mona Sahlin ändå gjorde halvhjärtade försök till politikomläggning har Håkan Juholt sagt tvärnej till omprövning och har därefter använt alla sina linjetal till att tala till de redan frälsta.

I val av strategi och förhållningssätt till politiken befinner sig Socialdemokraterna mentalt där Moderaterna var på 80- och större delen av 90-talet, tills Fredrik Reinfeldt, Anders Borg, Per Schlingmann och Sven Otto Littorin lade om politiken i grunden, skapade Nya Moderaterna och röjde vägen för alliansprojektet.

Men om Socialdemokraterna upprepar Moderaternas misstag är de senare på god väg att drabbas av den gamla socialdemokratiska maktsjukan – systemförsvaret, mättnaden, rädslan för stora reformer, oförmågan att se den lilla människan. Det går igen i stort och smått. Ta nejet till att leva upp till vallöftet om avskaffad värnskatt, eller nu senast det råbarkade försvaret av en invandringspolitik som hindrar en 91-årig ukrainsk kvinna att leva sina sista år i Sverige med sin enda släkt.

Visioner, det är sådant som idélösa medelmåttor kräver att andra ska ha, citerade Göran Persson fritt Erland Josephson 2005. De som ropar efter visioner är revolutionsromantiker och de som längtar tillbaka till en tid då Domus hette Domus, säger Fredrik Reinfeldt 2011. Och så lutar han sig tillbaka för att kommentera skeenden på det där distanserade, till intet förpliktigande perssonska sättet.

2002 vann Socialdemokraterna valet lika mycket på egen skicklighet som på svagheten hos Bo Lundgrens moderater. 2006 höll det inte längre. Persson var slutkörd och oppositionen bättre formerad. Kanske går vi nu igenom samma tolvårscykel, en där Alliansen håller sig kvar vid makten tack vare en svag opposition och tack vare erövringen av viktiga strategiska höjder – regeringsfrågan, ekonomisk politik, jobb – men där det stora partiet blir allt mer försiktigt och fantasilöst, samtidigt som entusiasmen hos alliansväljare sjunker med varje val.

Om Socialdemokraterna då kommer till samma insikt som Moderaterna gjorde på sin tid har vi att se fram emot ett maktskifte – 2018.