Vad är monarkins livsluft? Hur kan ett samhälle som sätter stort värde på jämlikhet och meritokrati upprätthålla ett system som är dess raka motsats?

Republikanska föreningen försökte reda ut detta under sin kongressdag förrförra helgen. Tre författare och forskare borrade djupare i frågan om hur det svenska samhället återskapar föreställningar som bär upp monarkin.

För det är sakens kärna. Undersåtarnas förhållningssätt till kungahuset är det som håller liv i institutionen. Diverse seder och ritualer, som styr tankarna och fostrar en underdånighet, är en del av detta. Det handlar om allt från sjungande av kungssången i stående ställning under riksmötets öppnande till tilltalet av kungafamiljen i tredje person.

En annan aspekt är det systematiska hyckleriet när omgivningen i sin strävan att upprätthålla en aura av exklusivitet kring de kungliga går dem allt för nära, utan att låtsas om det.

Ibland blir det komiskt. Etnologen Mattias Frihammar berättade om sina observationer av kommuners förberedelser inför gästande kungligheter. En klurig fråga är hur man ska organisera kungafamiljens toalettbesök. Det går nämligen inte för sig att de går och uträttar sina behov som vanliga dödliga. Det hela måste ske särskilt diskret.

Där sitter alltså kloka kommuntjänstemän och diskuterar i timtal drottningens tarmtömning, utan att reflektera över att den diskussionen trumfar i respektlöshet alla de hemskheter som drottningen kan tänkas uppleva om hon går på toaletten som du och jag.

Statsvetaren Cecilia Åse tog upp de tidiga mediespekulationerna om det kungliga fostret. Var kronprinsessan gravid eller bara lite svullen på grund av mens? Vilken annan människa behöver utstå den graden av offentlig intimisering och sexualisering?

Så var det dessa påstådda uttryck för monarkins modernisering. Kvinnlig tronföljd ses som ett sådant, kronprinsessans val av en man av folket ett annat.

Men det är bedrägligt. Tronföljden är visserligen könsneutral men knappast monarkin som sådan, påpekade Cecilia Åse. Regeln att tronen ärvs av avkomlingar födda inom äktenskapet leder till kontroll av de kvinnliga kungahusmedlemmarnas liv och leverne, medan de manliga är fria att sprida sin säd – vilket de också gjort med framgång genom åren. Ojämställdheten är institutionaliserad.

Talet om den enkla mannen från Ockelbo bidrar i sin tur till att förstärka bilden av kungahusets upphöjdhet. Beskrivningen av Daniel som ”vanlig” innebär ju per definition att bernadottarna är något annat – ovanliga, exklusiva. Det är också här som mystifierande resonemang om ”det kungliga blodet” kommer in. Oavsett vilken åsikt som luftas i den frågan bekräftar den föreställningen om kungligt blod som något annat än den mentala konstruktion det faktiskt är.

Författaren och DN-kolumnisten Lena Andersson konstaterade att vi republikaner ofrånkomligen hamnar i rollen som glädjedödare när vi ifrågasätter de där ögonblicken av kollektiv lycka som kungligt giftermål och barnafödsel. Så är det förstås. Men glädjedödandet är nödvändigt, likaså det konsekventa brytandet av de sociala koder som ramar in monarkin. Vi måste sätta in glädjen och sederna i deras sammanhang och argumentera emot.

Ett av mina sätt är att alltid sitta ner på riksdagens pressläktare under kungens inmarsch i kammaren och kungssången. Kollegorna, varav många är republikaner, erbjuds ett tillfälle att reflektera över varför de står, egentligen. Nej, det handlar inte om någon diffus hövlighet. Traditionen existerar inte i ett vakuum. De fysiskt raka men symboliskt krökta ryggarna upprätthåller monarkin, reproducerar de tankar och känslor den vilar på.

Den offentliga sidan av Victorias barnafödsel är i sin tur politik i dess skarpaste form: Sveriges framtida statschef rekryteras från hennes livmoder.

De besjälade rojalisterna kan glädjas. Alla andra borde rodna.