Jag tänkte dock lämna 2011 därhän för att i stället spana på 2012. Vad händer nästa år i politiken, i Sverige och på andra håll i världen?

Inrikespolitiskt blir skottåret stagnationens år, med en parlamentariskt vingklippt regering och en ängslig socialdemokrati. Regeringen kommer att undvika svidande nederlag i riksdagen genom att ömsom hålla inne med kontroversiella förslag, ömsom göra överenskommelser med framför allt Miljöpartiet vars ökade opinionsstöd ger partiet större manöverutrymme. Men regeringens reformtakt sjunker till krypfart och ersätts av ett tryggt förvaltande som opinionsmässigt räcker långt i ett krisande Europa.

Socialdemokraterna parkerar sig runt 25 procent i opinionsmätningarna, hårt trängda av MP, M och V under Jonas Sjöstedt. Men Håkan Juholt sitter kvar. Därmed försvinner också chansen att byta partiledare i rimlig tid före valet 2014. En fördjupad intern strid, som följer på ett nytt ledarval, ses dock i partiet som ett större ont än dagens lidande och ytterligare en valförlust i sikte.

Mats Odells revolt misslyckas. Göran Hägglund blir kvar i ledningen för Kristdemokraterna. Det förhindrar att KD imploderar och bevarar lugnet inom regeringen. Frågan om vad Kristdemokraterna egentligen är förblir dock obesvarad varför partiet fortsätter sin tröstlösa kamp mot riksdagsspärren.

EU:s politiker tar sig samman och räddar eurosamarbetet. En del av räddningen utgörs av en ny stabilitetspakt som även Sverige ansluter sig till. Men priset för tidigare europeisk slapphet med de offentliga finanserna är dels en utdragen ekonomisk kris i hela Europa, dels ett skadat EU-samarbete generellt.

Ungern blir ett land som svensk och europeisk allmänhet får lära känna närmare, på grund av landets allt mer auktoritära styre, starka högerextremister och fördjupad statsekonomisk kris som utvecklas till något riktigt besvärligt för många fler än Ungern.

I USA väljs Barack Obama till en andra mandatperiod efter en jämn kamp mot Mitt Romney. Denne vinner sitt partis nominering men sviks i slutstriden av den föga entusiastiska republikanska basen, samtidigt som demokraternas valmaskin går på för fullt.

I Ryssland installeras Vladimir Putin till en ny sexårsperiod som president, men för ett nytt land, med en befolkning som mer aktivt än tidigare motsätter sig putinismen. Presidentens popularitet faller som en sten. Oppositionen får ökad styrka. Protesterande medborgare i ryska städer förblir en vanlig bild i nyhetsflödet.

Den glada entusiasmen från den arabiska våren 2011 är borta. 2012 handlar om mödo-samt demokratibygge i flera av länderna. Diskussionen i vår del av världen handlar i mycket om hur farlig ”den gröna faran” egentligen är. Islamisterna överraskar dock positivt och visar sig vara betydligt mer moderata än sitt rykte i väst. Samtidigt kommer vi även få se igenkännbara tendenser, som krav på islamisering av kläder och liknande.

Ingen våldsamt vågad spaning, som synes. Men kanske ändå värd att spara, bocka av och låta mig få äta upp så småningom.