Manifestationen kallas Earth hour och initiativet kommer från miljöorganisationen Världsnaturfonden, WWF. Tanken är att uppmärksamma klimatförändringarna och sända en signal till världens politiker inför FN:s klimatmöte i Köpenhamn i december.

Gensvaret ser ut att vara starkt. En hel del företag, myndigheter och frivilligorganisationer världen över har hörsammat uppmaningen, för att inte tala om alla privatpersoner som nu ser en möjlighet att ta ställning.

Och visst är civilt ansvarstagande viktigt, likaså behovet att förnya medvetenheten om den långsiktigt viktiga klimatfrågan, särskilt nu när alla är upptagna av den mer närliggande ekonomiska krisen.

Men denna symbolhandling att släcka ner känns inte bra. Vad vill den säga? Är mörkret tänkt att förmedla en känsla av vad som väntar – akut fara, domedag, ödeläggelse, krig? Nedsläckning brukar ju vara praxis vid flygangrepp.

De släckta lamporna kan även ses som en uppmaning att lägga om livsstilen i den här riktningen, till mindre bekvämlighet, lägre levnadsstandard – att helt enkelt dra ur sladden.

En mer välvillig tolkning är att se det som ett utslag av västerländskt snobberi. Vi ska inta en snygg pose, slå av och på, för att sedan räta lite på ryggen och klappa oss själva på axeln. Jag är inte säker på att min farmor i Uganda, som lever i en by utan elektricitet, skulle förstå den här aktionen. Och när min vän i Ryssland, i min gamla hemstad som lider av täta elavbrott, frågar om syftet med Earth hour, vet jag inte riktigt hur jag ska förklara utan att känna att jag förlorar kontakt med verkligheten.

Ställ då aktionen i relation till klimatutmaningen och vårt sökande efter vägar till hållbar utveckling. Är nedsläckning och mörker lämpliga symboler för ny miljöteknik, förnyelsebara energislag, effektivisering och kretsloppstänkande? Är tagelskjortan och grottan bra symboler för tekniska framsteg och framåtskridande?

På kampanjens webbplats kan man läsa att Earth hour började i Sydney 2007 när drygt två miljoner personer släckte lamporna. Nu tas aktionen till, som det heter, nästa nivå där målet är att en miljard människor sätter sig i mörkret. Det ska bli intressant att se vilket det nästkommande steget blir, nu när verksamheten har tagit fart.

Men kanske har detta mörkerprojekt ändå bidragit med något positivt, om så enbart genom att väcka debatt om miljö- och klimatfrågan. Problemet är bara att utrymmet för debatten har snävats in. Många samhällsaktörer har gjort valet att släcka ner, inte av övertygelse utan av kollektivt tvång.

Kampanjer av den här typen gör det ganska besvärligt att säga nej till uppmaningen. Det är lättare att trycka på strömbrytaren än att resonera och förklara varför man vägrar delta. För företag och myndigheter blir det samtidigt ett enkelt sätt att signalera samhällsengagemang. Enkelt betyder dock inte rätt.

---

Så något helt annat. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i Eskilstuna var valt att använda osthyveln för att kapa kommunens kostnader. Skolan skonas inte.

Strunta nu i det där med att prioritera barn och unga, eller att det tidigare goda arbetet med skolresultaten nu riskerar att gå om intet. Låt mig i stället tala ett språk som framför allt socialdemokrater förstår bättre: Alliansen har i skolan fått en tung vinnarfråga. I den korgen ligger sedan tidigare Parken Zoo.