Drabbningarna sker i ett nytt ekonomiskt läge. För ett halvår sedan frågade sig alla när den svenska ekonomin slutar falla. I dag handlar frågeställningen mer om hur snabbt Sverige kommer tillbaka till tiden före hösten 2008. Och optimismen stiger snabbt. I sin budgetproposition i september spådde regeringen en tillväxt på 1,2 procent under 2010, i Konjunkturinstitutets prognos i december angavs den till 2,7 procent medan Nordea i veckan trodde på en BNP-ökning på 3,2 procent.

Enligt banken fortsätter arbetslösheten att stiga men stannar på 9 procent i år och börjar sjunka 2011, vilket kan jämföras med de mest pessimistiska prognoserna under förra året som talade om en arbetslöshetstopp på bortåt 12 procent 2010-2011.

Den nya ekonomibilden får politiska följder och det är fördel Alliansen. Högre tillväxt och lägre arbetslöshet ger regeringen fler miljarder att fördela i vårpropositionen och i form av vallöften.

Även om oppositionen väljer att blunda för finanskrisen och placerar ansvaret för den ekonomiska nedgången på regeringen, blir det svårare att hävda att Sverige är på fel väg i ett läge där landet visar Västeuropas bästa tillväxtsiffror. Stark tillväxt och snabbt förbättrade offentliga finanser gör det också lättare för regeringen att försvara skattesänkningarna 2009 och 2010. (För övrigt har oppositionspartiernas budgetförslag under dessa år visat ungefär samma budgetsaldo.) Anders Borg kan nu även, mot bakgrund av de positiva siffrorna, konstatera att det var rätt att staten inte eldade på ekonomin mer.

De rödgröna har i sin tur hamnat i en svacka lagom till veckornas debatter. Tidigare har de kunnat kritisera regeringens politik och som svar på kraven på en egen sammanhållen politik hänvisa till de gemensamma arbetsgrupperna. Denna vecka presenterade så de rödgröna sina första överenskommelser, om säkerhets- och försvarspolitik och om sjukförsäkringen – och det var svagt. Värnplikten ska utredas, är det sagt, likaså de viktiga delarna av sjukförsäkringen samtidigt som de tre partierna inte har någon gemensam syn på Sveriges militära insats i Afghanistan. Fredrik Reinfeldt kunde i partiledardebatten plocka enkla poäng med tal om rödgröna ”fusköverenskommelser” och ”skisser som skickar bärande delar till utredningar”. Oppositionen tvingas nu lägga lika mycket tid på försvar som på anfall.

Så även om arbetslösheten kommer att förbli en besvärlig fråga för regeringen har den fördel i grenarna ekonomi och regeringsduglighet. När det gäller ”välfärd” har allianspartierna hittills inte lyckats ta kommandot trots att det finns en hel del att visa upp. Ta bara de populära skolreformerna, de kortade vårdköerna och en primärvårdreform, vårdval, som ser ut att falla väl ut. Det ska bli intressant att se hur dessa frågor kommer att avhandlas under partiledardebatterna.

Men, regeringen kan slå de rödgröna i alla dessa grenar och ändå förlora valet. Förklaringen är att Alliansen har ensidigt fokuserat de breda väljarfrågorna, de som handlar om skatter, regler och system men lämnat därhän ett område som är avgörande för en liten men viktig grupp väljare.

Inget borgerligt parti förknippas i dag starkt med internationell solidaritet, personlig integritet eller – faktiskt – jämställdhet. Inget borgerligt parti profilerar sig om djurskydd eller diskuterar miljö i moraliska termer och inte bara i tekniska och ekonomiska, som en fråga om livsstil och inte bara om skattesatser.

Eller annorlunda uttryckt: Alliansen har lämnat vänsterflanken öppen. Den har intagits av Miljöpartiet.