Vilks välkända teckning befinner sig inte riktigt på denna fantasinivå men inte långt ifrån. Själva streckgubben är rätt intetsägande. Det är i stället Vilks alla förklaringar som kokar ner till att han vill ge muslimer en örfil som de måste tåla.
Och visst har Vilks rätt till det i en demokrati. Men det är en sak att försvara Vilks och andra estradörers rätt att utdela örfilar och något annat att själv smälla på. Det finns också en skillnad mellan försvaret av en demokratisk princip och ett primitivt konfliktsökeri.

Tyvärr väljer många goda demokrater att inte se denna mycket enkla distinktion. I Danmark har urspårningen gått längst och är en bakgrund till Politikens halvursäkt häromveckan för publiceringen 2008 av en annan Muhammedteckning som första gången dök upp i Jyllands-Posten 2005. Problemet med halvursäkten var att den inte gjordes som ett principiellt ställningstagande utan som en rättslig eftergift för att avstyra en stämning mot tidningen.
Men i sak är det lätt att sympatisera med Politikens chefredaktör Tøger Seidenfaden. Den danska sampubliceringen av karikatyrerna för två år sedan var inte särskilt lyckad. I en mycket läsvärd intervju i gårdagens Sydsvenska Dagbladet sätter Seidenfaden fingret på problemet:
”Danska politiker sitter i ett tankefängelse där man ska försvara varenda antimuslimsk prutt med hänvisning till yttrandefriheten.”
Och även många danska publicister, hade han kunnat tillägga.
Den svenska debatten befinner sig inte där, inte än i alla fall. Samtidigt finns det något bekymmersamt i ledande svenska tidningars val att publicera teckningen som en sorts markering varje gång hotbilden mot Lars Vilks åter blir en nyhet. Som om försvaret av yttrandefriheten befriar från behovet att värdera Vilks provokation på dess egna meriter och försöka se frågan ur de örfilades perspektiv – det som vi brukar kalla empati.

Sedan finns det hot mot yttrandefriheten som är mindre spektakulära än Jihad Jane men desto mer närvarande i den svenska vardagen. Det handlar om myndigheters ovilja att lämna ut allmänna handlingar, munkavlen på offentliganställda och efterforskningar av källor. Den som menar allvar med kravet på en långtgående yttrandefrihet borde även vara bekymrad över den hetslagstiftning som förbjuder inte bara hot utan även uttryck av ”missaktning för folkgrupp” vilket bland annat innebär förbud mot vissa politiska symboler.
Danmark har sina specifika problem. Extra Bladets förlikning med den isländska banken Kaupthing 2006, under hot av en stämning i London, innebar att tidningen tog ett steg tillbaka i sin granskning av bankens skatterådgivning. Det sände en signal till övriga danska tidningar att vara mindre närgången i den typen av ekonomijournalistik. Risken för självcensur är uppenbar. Det gör brittiska jurister till ett mer påtagligt hot mot den danska yttrande- och tryckfriheten än våldsbenägna islamister.
De här yttrandefrihetsfrågorna är inte lika lätta att greppa som den som har dominerat nyhetsströmmen under de senaste veckorna, men de förtjänar åtminstone en bråkdel av den energi som ledande svenska och danska publicister har lagt på Muhammedteckningarna.