Alia Khalifas tvist med Åsö gymnasium som nu ligger hos Diskrimineringsombudsmannen har varit mycket uppmärksammad och Björklund anger den som orsak till utspelet. Den långa handläggningstiden visar att lagen behöver bli tydligare, menar han.

Men när Svenska Dagbladet gör en genomgång av ärenden hos Skolverket, Skolinspektionen och Högskoleverket visar det sig att det hela är en icke-fråga. Vid en sökning, bland Skolverkets 15 000 beslut och anmälningar, på orden burka, niqab, slöja, huvudduk och sjal hittas fyra ärenden. Skolledare som tidningen har talat med säger att i den mån problem har uppstått har de lösts i dialog mellan eleven och skolan.

Det vore att gå för långt att jämställa Folkpartiets förslag med de olika förbuden mot muslimsk klädsel som har föreslagits och beslutats på kontinenten. Samtidigt finns det en tendens också i Sverige, inom delar av det etablissemang som ser sig som upplyst, att uppförstora de problem som uppstår i möten mellan kulturer och livsåskådningar, för att därefter hävda majoritetsfolkgruppens diktat.

De här ståndpunkterna återfinns mest inom den borgerliga slentrianhögern utanför partierna, men inte bara. Även inom det parti som har liberalerna i partinamnet har flera personer utmärkt sig.

Några exempel: Torkild Strandberg (FP), tidigare riksdagsledamot, nu kommunstyrelsens ordförande i Landskrona, reagerade kraftigt mot polisens beslut att tillåta sikhisk turban, judisk kippa och muslimsk huvudduk som inslag i polisuniformen. Polisuniformen ska vara religionsneutral, slog han fast.

I början av året gav Stockholms tingsrätt rätt till den muslimske man som nekades jobb på grund av att han inte ville ta i hand med en kvinnlig vd. Mathias Sundin, gruppledare i Norrköping, tvåa på riksdagslistan i Östergötland och en av Folkpartiets mest talföra lokala företrädare, kallade i en debattartikel domen en återgång till medeltiden.
Integrationsminister Nyamko Sabuni har också kritiserat denna dom och seden att kvinnor och män inte tar i hand vid hälsning. ”Den tradition som mannen i fråga vill bevara […] påminner om apartheidsystemet”, skrev hon i en debattartikel i DN i förra veckan.

’I ett annat debattinlägg, i Svenska Dagbladet, några dagar tidigare gick Sabuni hårt åt friskolor som har konfessionella inslag och ifrågasatte statliga bidrag till ”etniska och religiösa organisationer”.

Här kan även nämnas Folkpartiets demokratipris 2005 till den holländska politikern Ayaan Hirsi Ali. Det var några år innan hon spårade ur totalt och bland annat jämförde minareten med svastikan. Men redan då, 2005, kunde den som inte blundade se hennes osakligheter och överdrifter.

Detta är en ny och främmande företeelse i den svenska organiserade liberalismen, som ju i likhet med den brittiska växte fram ur bland annat kampen för minoriteters religionsfrihet. Då handlade det främst om rätten till en annan kristen tro än befolkningsmajoritetens. Samma försvar för dissidentens rätt att vara religiöst avvikande är en liberal grundhållning i dag, när det uppstår friktioner mellan denna religiositet och majoritetssamhällets riter och sociala koder.

För det är vad saken gäller. Det finns inte ett enda respektfullt sätt att hälsa, bara olika normer. En klädkod som av principiella skäl, inte praktiska, förbjuder religiösa symboler är inte värdeneutral, bara religionsfientlig. Och det borde krävas mycket fantasi för att se bordsbön i skolan som övergrepp mot barnen.

Det liberala partiets oförmåga att i den här debatten stå upp för en fundamental del av sin egen tanketradition kan ses som ett uttryck för det slags problem som avhandlades på ledarsidan i går, en sorts ideologisk rotlöshet. En strävan att tränga ut religionen från offentligheten har likheter med fransk republikanism och turkisk kemalism, däremot inte med den svenska liberala idétraditionen.