Men flera politiker har uppträtt ohederligt och brustit i omdöme när de har diskuterat frågan. Göran Hägglund har kallat valet mellan Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet som ett val mellan pest eller kolera. Maud Olofsson har uttryckt sig på ett liknande sätt och det är illa. Vänsterpartiet har kvar en del antidemokratisk barlast men att jämställa V med SD är att placera de senare på en plats i människors medvetande där dessa extremister inte hör hemma.

De rödgröna har i sin tur under den senaste veckan försökt hamra in budskapet att en röst på Alliansen är en röst för politiskt inflytande för Sverigedemokraterna. Senast i torsdags under utfrågningen i SVT hävdade Maria Wetterstrand med emfas att Fredrik Reinfeldt kommer att göra regeringen beroende av SD.

Den frenesi med vilken Wetterstrand gick till angrepp speglar de rödgrönas underläge i opinionen, svagheten i de rödgröna argumenten i denna regeringsfråga och Miljöpartiets besvärliga läge.

Låt oss titta på det närmare. Fredrik Reinfeldt har meddelat en linje – om Sverigedemokraterna blir tungan på vågen i riksdagen ska det största blocket styra. Om Alliansen blir störst betyder det att regeringen sitter kvar.

Är det samma sak som att göra sig beroende av SD? Inte nödvändigtvis. Själva faktum att en regering styr i minoritet betyder inte att den gör sig beroende av alla andra partier i riksdagen. Ingen lär exempelvis hävda att regeringen Persson var beroende av Kristdemokraterna. En minoritetsregerings beroendeförhållanden avgörs ytterst av dess eget och andra riksdagspartiers agerande. Det hänger på regeringens lyhördhet och skicklighet i det parlamentariska arbetet och på den demokratiska oppositionens förmåga att uppträda ansvarsfullt och konstruktivt. Dagens budgetregler gör också att minoritetsregeringen får igenom sin budgetproposition om inte en riksdagsmajoritet enas om en gemensam alternativ budget, vilket inte kommer att hända.

Med det sagt anser jag ändå att en minoritetsregering är en dålig idé. Ett regerande består av mer än statsbudgetar och den ständigt osäkra parlamentariska situationen försvagar långsiktigheten. Man bör heller inte underskatta lockelsen för både regering och opposition att någon gång under mandatperioden, informellt, sondera terrängen hos SD och därmed samarbeta med partiet.

Alltså måste det till någon form av fast samarbete över blockgränsen. Och det är här som de rödgröna har problem. Miljöpartisterna sneglar mot Alliansen. Resultatet av Svenska Dagbladets rundringning till ordförandena i MP:s länsförbund är tydligt. 18 av 26 frågade säger att de är öppna för samarbete med Alliansen.

Med lite fantasi kan man säkert dribbla bort dessa enkätsvar. Men det lär bli svårt att hitta ens en enda länsförbundsordförande i Folkpartiet och Centern som skulle svara ja på en motsvarande fråga om de rödgröna. Ändå är det just samarbete med FP och C som är de rödgrönas plan B vid ett oklart parlamentariskt läge. För att denna plan ens ska närma sig något som kan likna trovärdighet måste dock Sahlin och Wetterstrand-Eriksson säga öppet att de är redo att dumpa Ohly.

Men så finns det förstås en möjlighet till: Sverige kan få en blockmajoritetsregering även med SD i riksdagen. Den möjligheten är ett starkt argument för de väljare som tvekar mellan blocken att välja Alliansen. Så kallade ”polls of polls” ger regeringspartierna stabilt övertag. I SVT:s väljarindex 49,6 – 43,5. Sveriges Radios väljaropinion visar 49,5 – 44,3. Hos båda är SD över spärren, men medan de rödgröna är en bit ifrån kan Alliansen gott knipa egen majoritet. Det är lämpligt läge för taktikröstning.